Det sägs att de äldsta
spåren av människan i Skottland / Scotland går tillbaka till 4000 fKr. Men de
förhistoriska spåren är här som hemma i Norden är långt mycket äldre än så.
*Se kartor över mesolitiska
boplatser i Britain.
Man vet väldigt lite om var de
första invandrarna till Skottland kom ifrån, eller vilka de var. Det är först
under järnåldern och runt 700 fKr som man börjar namnge 2 grupper, celterna och
picterna. Tidigare har vi dock under neolitisk tid trattbägarkulturen, med sina
distinkta kärlformer och ornematik. * Se karta över landtunga
Celterna definieras av den kände
forskaren i ämnet Peter Beresford Ellis till: ”En som pratar celtiskt språk”
vidare säger han att ”Celterna är det första transalpina folkslaget som
dokumenterats redan 600 fKr. De har en spridning genom hela central Europa med
en tydlig gräns mot söder vid norra Italien och Spanien. I öster sträckte sig
celterna ända in i centrala Turkiet och i norr upp till Britain och Irland”.
Märk skillnaden : Britain =
England, Wales och Skottland
Brittany
= Nordfrankrike.
Britain blev känd redan på
500-talet runt medelhavet tack vare grekiska handelsresanden – och var då ett
keltiskt land. Celternas nedgång skedde enligt P. B. Ellis redan före de
romerska framgångarna. Vidare säger han att ”Britains invånare var helt och
hållet celtisk vid tiden för romarnas invasion”. *Karta över Britains folkslag
under början av yngre järnålder.
*Se vidare den gamla kända
tidsskalan som jag satte ihop redan inför Englandsresan 1995.
Den lite felaktiga bilden av
Britains ursprungsbefolkning som något vild och totalt okunnig i det mesta,
framförallt barbarisk – får skyllas på Julius Caesar som var här 55-54 fKr.
Under de senaste åren har denna
bild förändrats kraftigt tack vare arkeologiska utgrävningar. Celterna vet man
nu, levde ett rätt sofistikerat liv – detta visar bla fynd och husrester.
Romarna påstod att de levde i marken (läs grophus). Men arkeologiska resultat
visar också att de i södra England byggde timmerhus och i norr mot sydligaste
Skottland, gjorde husen av mer sten än trä.
Man bodde i byar som kunde vara
fortificerade, byggda med ett försvar av jordvallar och diken, som kallades Duns. De äldsta av dessa Duns är byggda
runt 100 eKr och har väggar som är mellan 3-7 m tjocka. Men celterna byggde
även Fort och Brocher. * Ex. Wigtown.
Celterna var goda jordbrukare och
hade var vi arkeologer kallar celtic
fields = invallade avgränsade jordlotter, där man odlade spannmål med rik
variation. Bland annat vet man
genom de skrivna källorna, att tyg
i ull exporterades till Rom ( 64 fKr – 24 eKr), likväl som linne och
läderhantverk. * Se karta över jordbrukets introduktion.
De är även kända för sina
otroligt fina metallarbeten, ex på detta arbete har bl.a importerats ända till
Göteborgs regionen, redan under äldre bronsålder. Ifrån Tynnered har vi
nämligen två mycket vackra avsattsyxor i brons daterade till ca 1500 fKr
och troligen tillverkade på Irland.
Enligt vissa
forskare var celterna
redan under sen
bronsålder väl etablerade och
metallens
införsel i
det dagliga livet var en naturlig övergång och inte vad man tidigare trott en
”invasion”.
Därför
kallas numera bronsålderns slutskede 1200–700 fKr av vissa forskare för ”Proto–Celtic”.
Celterna styrde det dåtida
”Skottland” genom en mängd starka folkgrupper ( tribes), bestående av minst 13
hövdingadömen. Vilka bla var:
Caledones = Argyll och Inverness,
från vilka romarna döpte till Caledonia = Scotland.
Cornavii= Sutherland och Caithness
Smertae = ( okänt varifrån)
Creones = i västra Inverness
Epidii =
från Mull och Kintyre
Llugi =
Caithness
Novantae = sydvästra
Skottland
Parisi = celtisk grupp från
Yorkshire som med sin namne i Gallien gav Paris sitt namn!
Selgovae = södra Skottland på
gränsen till Selkirk och Roxburgh regionen.
Taezali = Banff och Aberdeen
regionen.
Vacomagi = Grampain
Venicones = Tayside
Votadini = Northumbira/England
till Lothian i Skottland.
* Se karta över grupperingar av Järnåldersfolk
i Britain, sammanställd efter Julius Ceasar.
Dom grupper som vi kommer att
bekanta oss mest med är, Votadini från sydöstra Skottland
och Northumbriska England. Vidare
Selgovae från centrala och södra Skottland, samt lite av Novanteae från
sydväst.
De första levande beviset i skriftlig form om pikterna finns
från romarna som år 297 eKr satte ordet Pikt
på alla levande människor norr om Clyde-Forth linjen, vilka var varken Skottar
eller Britter.
Romarnas vy av Pikterna är den som lever än idag, dom såg
dem från andra sidan slagfältet, som ”a horde of savages”. Men ur arkeologisk
synvinkel ter de sig lite annorlunda. W.D Simpson har beskrivit dem, som
ofantligt duktiga med en hög civilisation.
Pikterna är kända för sina symbolstenar,
ett fint exemplar hittades 1935 på
Brough of Birsay på Orkney. Här finns piktiska mönster med v-märken, rektanglar
etc, dess mening är okänd. Birsay – stenen porträtterar även tre rånade krigare
som bär korta svärd, spjut och 4-kantiga sköldar, samt en örn och vad som ser
ut som en elefant. Finns nu på The Museum of Antiquites i Edinburg. Det piktiska språket är rätt okänt men bär en
viss likhet med Irland och det Gaeliska ordspråket. Fragment av piktisk skrift
finns bevarad i form av Ogam script.
Kanske liknade språket mest ett Celtiskt – Piktiskt språk.
Ja, dessa får ni fördjupa Er i
under Hadrianus vallen.
Innebär tiden efter romarrikets fall, i vår mening
folkvandringstid. En orolig tid med ständiga inre stridigheter regionerna
emellan.
Nå var och när kommer vi in i
Skotsk historia?
Det sägs att Skottland enades år
843 av Kenneth Mac Alpin, som var kung av Dalrida.
(Detta kungadöme i Argyll, hade grundats redan runt 500 eKr, genom en
utvandring från norra Irland.) Kenneth enade två kungadömen och det sägs att
Pictland blev Scotland. Kungamaktens nya centrum blev inte förlagt till
Dalrida, utan hamnade i Perthshire och
Scone, medans den kyrkliga makten förflyttades från Iona till Dunkeld. Tro det
eller ej, men detta enande sägs ha nordisk påverkan, på grunda av den mängd
vikingaräder vi hade längs de Skotska kusterna.
Kenneth Mac Alpins inflytande var
dock begränsat¸ för samtliga öar längs den Skotska västkusten från Hebriderna i
norr förbi Mull och Argyll ner till Isle of Man, låg under oss nordbor. Hebrierna gick då under namnet Söderöarna.
Vid det här laget hade vi även via norrmannen Turgeis grundat Dublin år 842.
Orkney som av oss var benämnt som
Nordöarna samt Shettlandsörna, tillsammans med norra Skottland och Sudreland
och Caithness = läs Sydligaste landet och
Kattnäs, tillhörde Orkney jarlarna och var alltså styrt av norska
vikingar. Ett tag hade Orkney jarlarna inte mindre än 9 av de nordligaste
Skottska hövdingadömena, och dess
inflytande sträckte sig ända ner till Loch Ness och Inverness. Påpekas skall,
att jarlarna i sin tur inte ville ha något att ställa med den Norska
kungamakten, utan ville vara fria att styra och bestämma. Något dom inte
lyckades med.
Nordöarna och framförallt Orkney
hade mycket tidigt använts som baser för övernattning, när det gällde resandet
mellan Norden och England. De var troligen starkt påverkade utav oss nordbor
redan under 700-talets andra hälft. Mycket snart blev de fasta bosättningar och
blev utmärkta platser att dra sig tillbaka till, för att under vintern planera
nya räder mot den Engelska och Skotska
kusten. * Se karta
över vikingarutter och anfall etc.
Under 1000-talet utvidgades det
Skotska kungadömet mot söder, då även Northumberland besegrades och så
småningom intogs även de nordligaste delarna av hittills varande Norska
Skottland, efter det att vår egen Thorfinn den mäktige dött 1065.
Men den västliga ö-arkipelagen
behöll vi fram till slaget vid Largs 1263. Där vår norske kung Håkon Håkonson,
först vann vid ön Bute och tog slottet Rothesay. Slaget vid Largs blev
egentligen oavgjort, men ur historiska ögon blev det Skottarna som tog hem
vinsten. Efteråt avseglade Håkon mot Orkney och Kirkwall, där han insjuknade
och senare dog vintern 1263.
Slutligen var Orkney och även
Shettlandsöarna tänkta som gåva från den danske kungen Kristian I´s dotter,
prinsessan Margareta, i samband med hennes giftermål med Skottlands gemål James
III, 1468. Men detta bröllop gick om stöpet och i praktiken är fortfarande
Orkney och även Shettlandsöarna norska!!!. Detta påpekades försiktigt på
1970-talet av en norsk politiker – och svaret från Skottland lät inte vänta på
sig – We know, and we cant understand why you never reclaimed it!
De flesta Skotska städerna sägs ha
kung David I som sin grundare, någon gång under 1100-talets lopp. Men flera
tätorter / städer var redan etablerade innan, pga bra bosättning och ekonomisk tillväxt i
regionen. Att utnämna städer till Royal
Burgh (se nedan), påverkade i början mycket lite redan etablerade städer.
Dessa som redan fanns och som tidigt blev Burghs var Berwick, Perth, St
Andrews, Dunfermline, Edingburgh (Eadwubesburh), Stirling och Glasgow. Först
när omlandet stimulerades och tillväxten inom jordbruksprouduktionen ökade, kan
man tala om en efterfrågan och tillväxt i städerna.
Själva Edinburgh är byggd på en
rad med vackra kullar och djupa dalgångar. Stadens namn påstås komma från kung
Edwin (Eadwine kung 585-633 eKr) av Northumbria. Platsen finns omnämnd redan på
600-talet eKr, då 300 krigsherrar till häst, tillsammans med fotsoldater lämnar
Din Eidyn, för ett stort slag inte
lång från Dalrida. Att dagens slott som grundlades någon gång på 1100-talet,
med säkerhet har föregåtts av ett järnålders Hill Fort = fortifikation, är
numera bevisat. Detta har även bekräftas genom nyligen gjorda arkeologiska
undersökningar, där man bl.a hittade järnålderskeramik och romerska broscher.
Sedan 1400-talet har Edinburg
varit Skottlands huvudstad. Idag präglas staden av två stora områden, dels
Gamla stan som ligger runt slottet och sträcker sig ner mot öster, allt beläget
på en vulkanisk klippa. Från toppen vid Edinburgh Castle kan man se bort över
den nya stadsdelen i norr som anlades på 1800-talet, mellan slottet och fjorden
The Firth of Forth. I dessa kvarter blomstrar bl.a den Viktorianska
arkitekturen.
Gamla stan, eller The Old
town var tidigare omgiven av the Flodden
Wall. En stadsmur som byggdes så sent som 1513, ersatte då en äldre försvarsmur
runt staden. Tyvärr finns bara en liten del bevarad, den kan bäst ses om man
besöker Drummond Street. In till staden fanns flera portar och än idag kan man
ana var dessa har legat bara genom att läs a på gatunamnen, ex Cowgate,
Cannongate etc.
Vill man ströva i Gamla stan,
börjar man bäst högst upp vid Edinburgh Castle, tar sig ner över the Castle
Esplanade, där man varje år i augusti håller det berömda Edinburgh Tatoo.
Vidare förbi Castle Hill ( där ni kan besöka Wisky Heritage Center) ner längs
Lawnmarket mot High Street och The Royal Mile med det berömda John Knox´s hus.
Vilket byggdes i slutet på 1400-talet och sägs ha varit bebott av ingen mindre
än den protestantiske reformatorn John Knox mellan 1561-1572. In i byggnaden
kommer man via en smal trappa vilket leder till rum med handmålade tak. På
framsidan av huset står en unik företeelse kvar - brunnen, man är glad att allt
räddats åt eftervärlden. Andra medeltida byggnader som är värda ett besök längs
Cannongate är Cannongate Tolbooth och White Horse Close.
The Royal Mile är utmärkt för
shopping, men vill man besöka de riktigt stora varuhusen, så är det på Princess
Street man skall gå. *Se stadskarta
och separat karta över Edinburgh Castle.
Royal Burghs ( Burhs)
Troligen pga rädslan för
vikingaräder etablerades städer i Mercia med ett kraftigt försvar. Deras
placering längs kusten var helt och hållet för att försvara och hålla borta
fientliga styrkor. Det blev även viktigt att lägga Burhs vid stora floder för
att stoppa vikingaskeppen från att ta sig upp för älvarna. Ur civilfunktion
fick städerna stor betydelse som administrativa centra, men även som viktiga
marknadsplatser. Att skilja ifrån de av dansk lag = Danelagen etablerade 5 Boroughs = Fortifierade städer vid namn
Derby, Lincoln, Leidester, Nottingham och Stamford, ( de kan enligt vissa
forskare ha varit upp till 7 boroughs)
En
annan skandinavisk sed som har lämnat sina spår i Skottland och norra England,
är en gravsten vid namn ´hogback`. De
brukar vara ca 1,5 m långa och är ursprungligen formade som ett långhus med
utsvängda väggar typ Trelleborg/Fyrkat.
De
är ofta dekorerade med flätade väggar och med spåntak, där taket symboliseras
av en kraftigt krum- till svinformad rygg (därav namnet hog-back). Gavlarna kan
vara försedda med fabeldjur, ibland
björnar sittandes ner med kroppen rest längst gavelns kant och ramarna
omslutandes husets hörn. Men det finns även de med hundar och vargar. Vissa
djur visas med två ben andra med fyra.
Detta mode att tillverka
gravstenar ofta gjorda av sandsten, utvecklades under 900-talet i det norsk
inspirerade Northumbria. Traditionen spred sig snabbt mot grannregionerna i södra och östra
Skottland. Mot 1000-talet uppfördes gravmonument av detta slag ända upp i
nordligaste Skottland och på Orkney-öarna. Noteras skall att man aldrig
arkeologiskt hittat en grav i anslutning till en hogback.
De bäst bevarade hela hogback´sen finns i norra Yorkshire
och i Brompton´s kyrka. Flest fragment
finns bevarade i samma region vid kyrkan i Lythe. Men om vi kommer iväg från
flygplatsen i tid, hoppas jag att vi kan göra ett besök i St Helen´s on the
Lea, här finns nämligen en hel hogback
och fragment av ytterligare en till. Båda troligen från 1000-talet.
I museet i Hawick, som jag hoppas
vi hinner besöka, finns även här en hel hogback
utställd.
Gravformen förekommer alltså i
norra England samt centrala och norra Skottland. Otroligt nog finns det inte en
enda på Isle of Man, men enstaka har däremot hittats på Irland och i Wales. Det
finns heller inte några hogback´s i
Danelagens område, som Lincolnshire och East Anglia, (vilket jag finner mycket
intressant!).
Där de hittas tycks de
uteslutande hamna i områden med ortsnamn av Norse ursprung. Vilket indikerar
att gravtypen har tillkommit i områden med norskt inflytande. De har däremot
aldrig hittats i Norge. *Se
karta och bild.
Beläget nära Duns i Berwickshire, strax söder om Abbey St
Bathans, är en härlig blandning av förhistoriskt Hill Fort, Broch och Bosättning. Här får vi gå några km från
Cockburn Farm innan vi når de fina NV sluttningarna av Cockburn Law. Men, en underbar utsikt vid klart väder gör
att platsen är värd all möda.
Hill Forts skall skiljas från Duns. Den första är vad vi kallar för bygdeborg/fornborg och byggd
för tillfälligt skydd. Duns däremot är ett permanent försvar byggt runt en by.
* Se bild.
Om vi börjar i rätt ända anlades
på sluttningarna någon gång strax före kristi födelse (vår förromerska
järnålder) ett fort, likt vår fornborg/bygdeborg. Placeringen är lite udda då
the Hill Fort of Edin, helt saknar ett naturligt försvar, det enda som utgör
ett visst skydd är det närbelägna Whiteadder Water/ Sjön i väster. Åt detta
håll har man bara en enkel försvarsvall, för övrigt runt borgen finns det
dubbla vallar och diken. Fortets vallar
är här uteslutande gjorda av jord/torv
och har säkerligen varit överbyggda med någon sorts pallisad. (Se exempel på
plant lagda fort med just denna byggnadsteknik.) Den enda ingången har funnits
i väster, men tyvärr finns det idag flera hål in till fornborgens centrala
delar, som inte tillhör det ursprungliga försvaret. Borgen mäter 134 x 73 m i
omkrets.
Detta Hill Fort är inte det enda,
som ni säkert har märkt är vi inte på den högsta punkten av Cockburn Law.
Skulle vi ta oss dit upp högt över Edins Hall, skulle vi hitta ytterligare ett
fort.
Någon gång i början 200-talet eKr
anläggs av vad man anser är invandrande picter, en Broch = ett försvarstorn i
sten. Tornet är det största i södra Skottland, men inte det enda i regionen för
här finns ca 10 st längs floden Tweed och den gamla regionen Votadini.
Brochen placerades i
fortets östra del nära ytterkanten och tornet omgavs av en låg vall. Det är
inte omöjligt att detta försvarstorn kan ha tillhört själva hövdingen och
därför var tänkt att framstå med speciell status.
Brochen är annorlunda än sina
nordliga varianter i Skottland, med en inre diameter av nästan 17 m (55 feet in
diam) och med väggar som är mellan 5-6 m tjocka (17 feet). Höjden idag når
efter restaurering nästan 2 m, men den har säkerligen varit dubbelt så hög.
Dock inte lika hög som de vid Skottska nordvästkusten som ursprungligen nått
upp till runt 13 -15m.
In till den centrala delen av
Brochen leder en 5 meter lång gång, försedd på båda sidor med vaktrum. Väl inne
finns inbyggt i dess tjocka väggar ytterligare 3 rum, varav ett försett med en
trappa som har lett upp till andra våningen. Edins Hall Broch har sin
motsvarighet i Orkney´s Gurness.
Innanför vallarna fylls fortet i
väster av byggnader och väggrester, rakt
förbi dessa går en väg från ytterporten i väst mot brochens ingång i öster.
Detta finns även i Gurness/Orkney och där användes både Brochen och den
kringliggande bebyggelsen samtidigt. Här kan man tänka sig samma händelse
utveckling, men man tror att bebyggelsen har kommit till ca 50-100 år efter det
att Brochen upphört att fungera, alltså runt andra hälften utav 200 eKr.
Ett av husen är nästan dubbelt så
stor som de övriga byggnaderna i byn. Vilket säkert pekar på en speciell social
funktion eller status. * Se förslag på
rekonstruktionsritningar.
Brochen och några av husen, har
arkeologiskt undersökts vid flera tillfällen under 1800-talet, men med lite
fynd och dålig information som resultat.
En vacker stad på gränsen mellan
England och Skottland, belägen vid floden Tweed. På grund av sitt strategiska
läge har staden länge varit involverad i regions och landskrig, ibland på den
ena sidan, ibland på den andra. Bara under 300 år bytte Berwick gränssida inte
mindre än 13 gånger!
Kvar runt centrala Berwick idag
finns den Elisabethanska stadsmuren delvis bevarad. Den liknar från ovan Göteborgs karakteristiska bastions - stjärna.
Innanför muren finns en mängd olika museer och en bebyggelse som låter oss ana
svunna tider. (Här finns bl.a ett Vin & Sprit Museum, tyvärr stängt när vi
anländer på måndag kväll.)
Strax öster om Berwick, vid
Flodden Battlefield, stod ett av många berömda slag mellan Skottar och
Engelsmän 1513.
*Det bästa sättet att se staden,
är att per fot gå runt. Så därför erbjuder jag Er en kvällsvandring efter
middagen.
Englands kristna vagga, grundat 635 eKr av St Aidan, för att omvända det hedniska
Nothumbria. Senare efterföljare blev St
Cutbert, sedemera biskop och här har ett av de vack-raste manuskripten författats The Lindisfarne Gospels, som skrevs mellan 698
och 720 eKr. Lindisfarne var ett högsäte för den Gamla Celtiska Kyrkan och
blomstrade under Anglo-Saxiskt tid. För att ta oss hit ut nu som då, är vi
styrda av att `tidvattnet är på vår
sida´.
Kristnandet
Men
Englands tidigaste kristnande skedde via Skottland. Allt började med St Ninian,
som barnbördig vid Solway Firth, på 400-talet etablerade Whithorn Priory vid
Galloway. Följd av St Bride och St Maolruabh, tog såsmåningom den helige
Columba över och blev den största evangelisten i södra Skottland.
Columba
kom ursprungligen från Irland, där han som prins orsakat ett stort blodigt
krig, då han olovligens kopierat en helig bok. Till och med hans farfar lär ha
bett honom förstöra anteckningrna, men Columba stod på sig. Farfadern lär då ha
gjort det mycket berömda uttalandet:
Till varje ko finns en kalv
Till
varje bok en kopia
Ett
regelrätt krig utbröt över rätten till kopian. Där Columba vann slaget men tog
på sig skulden för allt blod som spillts och alla som dött. Han valde därför
att gå i exil. År 563 eKr anlända ha till ön Iona, tillsammans med 12
missionärer och grundade ett kloster, ifrån vilket den keltiska kristna läran
spridde sig över hela Skottland och vidare in i norra England.
Lindisfarne
Lindisfarne nämns första
gången i skrivna dokumetn, nedtecknade på sent 500-tal i Historia Brittonum. Grundarna var moderklostret Iona, strax utanför
ön Mulls västkust.
Vi känner bäst Lindisfarne pga av
våra `kära´ släktingar och deras dåd! För vikingarna var troligen inte klostren
något man anföll för att de bedrev den kristna läran. Utan klostren var i
första hand stora och rika skattkistor!
Varför blev de då så lätta att
plundra? Från början hade dessa irländska munkar valt att utvandra och leva
enkelt och avskiljt. Som eremiter hade man valt ut avlägsna öar långt från
civilisationen. Samtliga kloster förlades därför till kusten, antingen
fastlands bundna eller på öar, vilket givetvis gjorde dem lätta att nå
sjövägen. Man fick också tidigt, redan på 700-talet, gåvor vilket innebar att
man bl.a blev stor markägare. Klostren och Kyrkorna blev även betrodda med de
Anglo-Saxiska kungarnas dyrgripar, vilka de skulle beskydda. Vilket Ni säkert
förstår inte blev så lätt när trafiken på havet ökade.
Bara i Northumbria, Nord England
(som vi bla reser igenom på östkusten) fanns inte mindre än 7 kustbundna kloster. Dessa var Tynemouth, Hartlepool,
Withby, Monkwearmouth, Jarrow och Lindisfarne. Samtliga av dessa var mer eller
mindre övergivna redan på 800-talet.
Varför? Jo, Lindisfarne anfölls ju
den 8 juni 793 och efter denna bärsärk av Norska vikingar, vandrade St
Cuthberts församling runt i flera år innan de fann sitt nya hem vid
Chester-Le-Street. *Se kartor.
Lindisfarne kloster återuppbyggdes
först på slutet av 1000-talet, men återfick aldrig sin gamla betydelse. Det är
denna klosterruin vi idag kan se och besöka.
* Se karta över klostret.
”det regnat blod från Peterskyrkans tak i York, plötsliga åskväder med
med hagel stora som duvägg hade rasat, plötsliga stormar hade ryckt upp träden
med rötterna, ja det fanns de som sett bevingade drakar med eldröda näsborrar
fara högt i skyn över öarna utanför Nothumberlands kust”, (ur den
Anglo-Saxiska krönikan, skriven 916-917 eKr).
Men faktiskt redan året innan hade
man i södra England haft problem med ”heniska sjömän” och kung Offa begärde
hjälp för att försvara kyrkorna längs Kents kust år 792.
Den första kända nedtecknade
vikingaräden sker inte mot Lindisfarne, utan händelsen utspelar sig redan år
789 i södra England, vid nuvarande Portland.
-”Det kom för första gången tre skepp av nordmän från Hordaland, de
möttes av kungens representant (= skattemas), som önskade tvinga dem till
kungen, för han visste inte vilka de var och dom slaktade honom”-.
Arbetet för den stackars
skattemasen från Dorechester kallad the ”royal reeve”, var att identifiera alla
främmande skepp som kom till kungadömet. Ett otacksamt arbete, då han fick
plikta med livet.
I klostren som levde på
allmänhetens donationer och gåvor, gjordes många kopior utav kända manuskript.
Mellan åren 794 – 986 hemsöktes bl.a Iona inte mindre än 6 gånger av vikingar.
Vad försvann med dem??? Reformationen genomfördes i Skottland 1561 och alla
kloster förstördes. * Se karta över
centrala Lindisfarne
Belägen på Holy Island,
ett sagoslott byggt 1550.
Strax utanför engelska östkusten,
söder om Lindisfarne ligger denna avskiljda plats, där det idag finns en koloni
av ca 2500-3000 gråsälar, vilka stadigt förökar sig. Detta sker varje år mellan
november och januari.
Hit valde St Cuthbert att komma
för att leva som eremit. Han övertalades dock att återvända till Lindisfarne
och på nytt åta sig uppgiften som biskop, detta blev hans två sista år i livet
. Han dog den 20 mars 687 på Farne Island och kroppen fördes i stort sett mot
hans vilja tillbaka till Lindisfarne. Här blev den senare uppmärksammad, då den
fortfarande efter 11 år var `mirakulöst´ välbevarad. Numera finns han kvarlevor
förvarade i Durham Katedralen.
Under
förhistorisk tid den kungliga huvudstaden i regionen Northumbria. I Historia Brittonoum skriven på
500-talets slut finns ett kapitel i Northern
History, här nämns bl.a både Anglo-Saxiska och Brittiska kungar i norra
Britain. En sådan är Kung Oswald som hade sin kungliga fästning där nuvarande
Bamburg Castle ligger idag.
Romarna
etablerade sig i södra och mellersta Skottland från runt 100 eKr till 300 eKr.
Kontakten med romarna gav lokalbefolkningen otroligt fina handelsvaror i form
av hushållskeramik av fin röd lera, även känd som Samian pottery. Man fick även
skålar av glas, romerska mynt, samt smycken av brons. Samtliga föremål ha
handlats av de högst besuttna ända ner till bönderna på de små gårdarna.
Ytterligare en god sak som romarnas närvaro medförde var att de tidigare
ständiga stridigheterna mellan lokala hövdingar slutade. Istället enades man
mot romarna. Detta innebar att man inte längre behövde enskilda försvar längs
kusten för samtidigt som enandet skedde runt 100 – 200 eKr, blev brocherna
omoderna. (Se vidare under Edins Hall.)
Lokalbefolkningens
enande innebar att pikterna gemensamt kunde anfalla garnisonerna vid Hadrianus
vallen, mot den romerska ockupationens slut. Vilket i sin tur ledde till att
ett Piktiskt kungadöme bildades runt 500 eKr.
Chew Green Romerska Fort byggdes ursprungligen som ett
temporärt marchläger tillräck-ligt stort för en legion. Äldst är Camp I, följt
av Camp 3 och 4, där Camp 4 tycks ha en
intre struktur med korsande gator. Ifrån norr kommer huvudleden den romerska
vägen Dere Street in och från öster
mot väster leder Pennine Way, båda
viktiga transportleder till lands och i dess skärnings-punkt ligger Fortet
strategiskt placerat. * Se ritning.
Är
beläget i hjärtat av det gamla Northumbira och kallas även ”The Garden of
Northumberland”. Här finns gott om Pele
Towers (se vidare under Bewcastle), som vittnar om en turbulent tid med
ständiga gränsstrider mellan Engelsmän och Skottar.
Väster om Morpeth ligger Wallington
Hall, Trevelyn familjens eleganta hem sedan 1600-talet. Ytterligare en berömd
byggnad i trakten är Belsay Hall ett medeltida slott, detta hade bla familjen Middleton som släktgods i nästan
600 år.
Ifrån själva staden Morpeth finns
kända personer som bla örtspecialisten William Turner allmänt kallad för ”the
father of English Botany”. Här i Morpeth har man även en Midsommaraftons bal i
Whalton, med praktfull brasa. Det påstås att när lågorna från elden når över
hustaken firar byborna en gammal tradition från hednisk tid och förknippad med
dåtidens dyrkan av solen. I Morpeths Chantry en byggnad från 1200-talet finns
hantverksutställningar och The Bagpipe
Museum (öppet 10:00 – 17:00 dagligen). Här finns även fina promenad-stråk längs
floden Wansbeck. Tyvärr missar vi Långbågsskytte tävlingen i Belsay den 28
juni.
Först slogs man mot romarna, sedan
mot iriska och germanska folkslag för att fortsätta kampen när vi nordbor
valde, att istället för att åka hem efter det att vi blivit utslängda ur Irland,
bosätta oss i denna numera skandinaviskt ättade region. Vi nordbor lär även ha
startat de riktigt stora klanstriderna, vilka lämnade släkten och syskon krigandes mot varandra. Nattliga gränsräder
på boskap följde, ledda av män man undvek även dagtid! Att sedan fortsätta med
historien med nationella strider med Engelsmännen och dess kungar rörande eget
styre etc. Spär bara på myterna om denna råbarkade och minst sagt krigiska
region – Border landet – och folket/männen – the Border Rivers!!
Även här har landskapet
indelats i olika regioner, de vi kommer att resa i när det gäller Skottland är
Peebles, Selkirk, Berwick och Roxburgh. Ett område som är rikare än något annat
i Skottland på herresäten, slott och stora herrgårdar. Man skulle kunna göra en
resa bara för att bese alla dessa fantastiska byggnadsverk.
Redan 55 fKr marscherade
romerska arméer in i Britain ledda av Julius Caesar, men själva erövringen
började först 43 eKr.
År
79 eKr fortsatte den romerska armen sin marsch under ledning av Gnaeus Julius
Agricola in i Skottland och nådde upp till floden Tay. Här slog man bara 4 år
senare Caledoniska trupper. * Se karta över Romarnas intåg.
År
82 eKr beordrade kejsar Domitian att man skulle invadera även nordligaste
Skottland. Detta misslyckades och bara efter två år, tvingades man dra sig
tillbaka till linjen vid floden Tay. Här mellan fjordarna Forth i öst och Clyde
i väst, stannade den romerska armen med sina garnisoner. Men slaget om Britain
var inte över, för redan 87 – 88 eKr hade man på nytt dragit tillbaka
trupperna, denna gång ända ner till Tyne – Solway linjen. Man hade även
tvingats att lämna många militära fort i the Cheviot Hills, obemannade.
Mellan
fjordarna Tyne och Solway, alltså mellan nuvarande Newcastle–upon–Tyne i öst
till Carlisle och Solway Firth i väster, påbörjade kejsar Hadrianus en vall vid
sitt besök år 122 eKr. Själva finarbetet höll fortfarande på när Hadrianus dog
år 138 eKr. Men huvudarbetet lär ha tagit ca 6 år och utfördes av
professionella soldater och legioner som byggde en stenmur hela 80 romerska mil
lång ( = 117 km.) Från Wallsend-on-Tyne
i öster hela vägen förbi dagens Carlisle ner till Bowness-on-Solway i väster.
Det
finns många teorier till varför just vallen byggdes, en är att man ville ”separera romarna från barbarerna”,
eller var det för att Hadrianus ville markera sin yttersta gräns i norr? För
det var vad denna vall blev under de följande 300 åren, romerska imperiets
gräns mot norr!
Vid
ytterligare tre tillfällen under den
romerska invasionen av Britain försökte man flytta denna gräns mot norr. Dels
år 140 eKr då man på nytt nådde till Forth - Clyde där Antonius Pius 2 år
senare påbörjade arbetet med Antonius Vallen. Bakom denna vall byggdes 6 fort
och nya vägar anlades hit. Hadrianus vallen övergavs tillsammans med alla sina
fort i söder. Denna nya vall var 40 romerska mil lång (= 60 km) och byggd av
jord till en höjd av 3 m, med en kärna av sten. Framför fanns ett djupt och
brett dike. Detta försvar fanns till 164 eKr, då man pånytt tvingades dra sig
tillbaka till Hadrianus Vallen i söder.
Ytterligare
2 försök gjordes att flytta fram linjen in i norra Skottland år 208 och
slutligen år 211 eKr, utan att man lyckades.
Däremot
behöll man forten och de små garnisonen i bergen i södra Skottland och the
Cheviots. Ständigt utgick från dessa fort små romerska patruller, med nya
fredsavtal till de olika celtiska hövdingarna i regionen.
Vi följder den gamla ursprungliga militärvägen, romarna
kunde verkligen bygga rakt.
Vi
börjar med att köra rakt på
Hadrianusvallen, där den först syns som bäst! Men ni får inte glömma att
ursprungligen började muren vid Nordsjön, i dagens South Shields.
Nu
är det så att det är en stor skillnad mellan Vallen = muren utav sten och Vallum
vilket betyder två kraftiga vallar = den norra respektive den södra med en djup
vallgrav emellan de båda. Vallen =
stenmuren finns längst i norr med en djup vallgrav skiljandes muren från
fienden. Medans Vallum med vallgrav
och vallar finns riktat mot söder och emellan dessa går den romerska vägen,
kallad the Military Road. Det är på denna vi kör idag.
Här vid Heddon-on-the-Wall kan man
tydligt se the vallum på ena sidan vägen och vallens fina sträckning på den
andra. Tyvärr finns det nästan inga stenar kvar från själva muren, då dessa
tidigt användes till stadens kyrkbygge
som dateras tillbaka till Saxisk tid och 600-700 talet. * Se separat ritning av mursystemet.
Vi kör tyvärr inte in hit, men här
fanns bl.a en militärdepå och en stad som då under romersk tid var belägen mitt
i ”hjulets nav”. Detta då det låg på huvudvägen Stangate som västerut ledde mot
Carlisle och Dere Street. Norrut gick vägen rakt in i Skottland och söderut
förbi York och ner till London. Innan bron byggdes vid Chester Fort, var detta
den bästa punkten där man lättats kunde ta sig över floden Tyne.
Under romersk tid fanns i
Corbridge centrum en otrolig fontän omgiven av en grupp med tempel. Ifrån dessa
tempel har man tillvaratagit underbara statyer, både lokala och sådana från
orienten. Denna plats ockuperades längre än någon annat Fort längs Hadrianus
vallens linje.
Här i dalgången vid floden North
Tyne, hittar vi resterna av det romerska fortet Chester med badhus och härlig
viadukt. I dagens museum byggt för 80 år
sedan av John Clayton finns bl.a utställt milstenar, gravstenar och rikt
dekorerade byggnadestenar. Från början byggdes Chester för kavalleri
regimentet Augusta for Valour. Men i
början på 100-talet eKr blev detta basen för Det Andra Kavalleri Regimentet av
Austurian (som ursprungligen tränats i Spanien). Här blev
regimentet kvar i nästan 200 år.
Centralt
mitt i Hexham, ligger stadens Saxiska kyrka med exceptionell krypta från samma
tid.
Här
får vi 10 personer i taget, gå ner med vår guide. Det var St Wilfred, som
senare blev biskop i York, som kom hit med det kristna budskapet och grundade
Hexham Abbey redan 674 eKr. Här finns en mängd unika saker att se från kyrkans
grundande, bl.a en mycket speciell stol.
Carrawburgh
Här
finns resterna av ett fort byggt vid sidan om the Vallum, samt ett tempel från
sent 200-tal tillägnad solgudinnan Mithras. Ville man tillbedja denna gudinna
fick man passera olika grader, här hela sju stycken innan man kunde delta i de
olika ceremonierna.
Detta
är det fort man vet mest om längs Hadrianus Vallen. Det är det enda kända
Romerska Fortet i hela Britain med ett sjukhus. En annan berömdhet på fortet är
latrinerna med rinnande vatten.
Totalt omfattar Housestead en yta
av inte mindre än 2 ha och hade utanför vallen från början ett försvar av två
kraftiga diken, som idag är igenfyllda. På sluttningarna nedanför huvud
ingången fanns en stor civil bosättning. Placerade här låg på 200- och
300–talet eKr, First Cohort of Tungrians, ett förband som
hämtats/rekryterats från dagens Belgium.
Detta var ett infanteri och brukligt var att ca 1000 man var förlagda till
Fortet, men sannolikt var det högst 800 stycken.
Här får vi först ta emot våra
lunch paket som vi packar ner och sen beger vi oss mot muren och bergets topp.
Efter lunch och lite fritid tar vi oss ner mot Fortet för att gå en runda bland
dom 18 byggnader som ligger innanför Housesteads försvarsmurar.
Eller
även kallad Chesterholm, var ursprungligen en civil bosättning, den mest
omfattande längs hela vallen och totalt i Britain.
Innan
Hadrianus vallen började byggas, fanns här ursprungligen ett flertal Fort.
Dessa syns inte idag, då de har begravts under yngre byggnader. Det Fort vi ser
idag tillkom troligen på samma gång som Hadrianus vallen byggdes, alltså runt
122-138 eKr. Under senare delen av 100-talet byggdes fortet om, men man
fortsatte att placera trupper här, ända in i början på 400-talet, alltså fram
till Imperiets slut. Hit kom tydligen även den kejserliga posten och här fanns
regementets bad hus. Många av Er kommer säkert att känna igen pelarna från
badhuset i Bath. Här finns även några romerska gravar, men det mest berömda som
finns bevarat, är troligtvis den äldsta skriftliga inbjudan till en
födelsedagsfest. Den hittar man i en av byggnaderna i dalgången, för här finns
museet. Något ni absolut inte får missa. Ta er god tid att gå runt och titta på
alla dessa vardags saker, utvecklingen har tydligen inte kommit så lång!
Här finns mängdvis med skor, i
alla tänkbara modeller och storlekar. Både till barn och vuxna. Några skosulor
har minst 10 lager lagningar! Största fyndet är på över 6.000 delar och består
så klart av läder.
Här finns även otroliga fynd av
textilier, som varit färgade i både vitt och rött. Här finns även en mycket
ovanlig barnsocka gjord i kypert teknik, med spetsvävt fiskbensmönster och
daterad till 95-105 eKr.
Men innan vi kommer
dit hän, väntar arkeologerna på oss, de bedriver en rätt omfattande grävning och
vill att vi absolut kommer på besök.
Med sitt läge ger det oss
möjligheter till många kvällspromenader! På nytt vill jag påminna er om att det
är ett enkelt hotell och liknar mer våra nätter på College.
Birdoswald
Här
vid Birdsowald får vi lära oss att Hadrianus mäktiga stenmur inte sträckte sig
hela vägen från New Castle till Solway Firth. För från början var vallen efter
ca halva sträckan gjord i torv och det är först långt senare som denna del
byggs i sten. Än idag kan man se den gamla muren i torv och sannolikt är att
även Fortet ursprungligen varit byggt i trä och torv.
Först
på tidigt 200-tal känner vi till namnet på garnisonen som var förlagd hit. Dom
var rekryterade från Romania och bar namnet the First Aelian Cohort of
Dacians. (Intressant är att Hadrianus familjenamn var Aelian.)
Birdoswald styrdes av romarna i nästan 300 år!
Efter
Romarrikets fall tar lokala hövdingar över och bl.a plundras Fortet på sten som
används för att bygga Lanercost Priory. Kanske har platsen använts
kontinuerligt in Anglo-Saxisk tid, då man bygger ett långhus ovanpå de gamla
spannmålsmagasinen. Här har bl.a hittats en vacker arbetad dräktnål, daterad
till 700-talet. I museet kan vi lära oss mycket om de olika romerska kejsarna,
här berättas även om viktmått och mynt.
Följande fördelning hade de romerska mynten:
1Aureus
(guld) = 25 denarii = silver
1
Denarius = 4 sesterii ( mässing)
1
Sesterius = 2dupondii ( mässing)
1Dupondius = 2 asses ( koppar)
Vi
börjar inne i museet med att se en videofilm i 2 delar. Efter detta följer
privat guidening.
En
vacker gammal stad, med rester av ringmur och portar. Här kan ni under
efermiddagen shoppa eller besöka stadens medeltida slott från 1100-talet. Ett massivt gränsfäste där en gång i tiden
satt en berömd fånge, nämligen Mary Queen of Scots. Under det Jacobitiska
upproret tog Bonnie Prince Charlie fästningen i besittning. * Se stadskarta.
Ett verkligt härligt
museum att besöka. Här finns alla perioder representerade, efter en bra
introduktion till regionens stenåldersfolk, går vi vidare in i brons- och äldre
järnåldern med fort och celtisk historia. Romarna har man inte glömt, men
regionens lokala befolkning spelar här en stor roll. Vill man fördjupa sig i
förhistorien kan man sitta och titta på de mest underbara TV- program hela
eftermiddagen. Men vi är här delvis för att förbereda oss inför morgondagen då
vi kommer att besöka Bewcastle och kanske även för att titta på guldgubbar. Är
dom månne lika de man har funnit i Slöinge?
Men först börjar vi med
att inta lunch. Äta bör man annars…….. och äter gör man ……….
Följande av mig grovt översatta
utdrag, kommer från foldern, om Bewcastle – A Brief Historical Sketch.
Idag anses Bewcastle läge vara
avlägset och isolerat. Men att platsen under minst två årtusen-den har varit
betydelsefullt, kommer ni alla förstå.
När Hadrianus besökte Britain år
122 eKr och började planera Hadrianus vallen, påbörjades även 3 stycke
försvarsfort norr om vallens linje, dessa var Bewcastle, Netherby och Birrens.
Här vid Bewcastle såg romarna till
att använda en naturligt formad 6 kantig platå, belägen vid vattendraget Kirk Beck. Man tror att platsen som
utvaldes för romarnas fort tidigare hade utgjort en heligt plats dedikerad till
guden Cocidius. Denna gud adopterade romarna tillsammans med hans heliga skrin.
Detta är inget ovanligt, på liknande sätt gick man ju tillväga vid Carrawburgh och Mithraic Temple där man
använde sig av solgudinnan Mithras. Det är faktiskt så att både ett silver
plakat (läs silvergubbe typ Slöinge) har hittats från Bewcastle tillsammans med
rester av altare.
Fortet som Romarna uppförde här
fick namnet ”Fanum Cocidii” – vilket rätt och slätt betyder – The Temple of
Cocidius. Fortet hade direkt kontakt med Birdoswald via Gillallees Beacon och
Maiden Way.
Platån på vilket Fanum
Cocidii var belägen, mäter nästan 6 acres = ca 4 ha, vilket är ovanligt stort
för ett romersk fort. Utgrävningar visar att Fortet ursprungligen var gjort av
timmer med vallar av torv, men där portarna var gjorda av sten. Fortet övergavs
142 eKr då man flyttade fram den nordliga gränsen till Antonius Vallen. Men
återtogs redan 163 eKr då denna nordligaste försvarsvall fick överges. Under
första och andra århundradet efter kristi födelse, fanns här en stor mängd
soldater, men pga avsaknaden av arkeologiska fynd såsom mynt och keramik, tror
man att Fanum Cocidii övergavs någon gång runt ca 340 eKr.
Det är osäkert vad som har hänt
från det att Romarna övergav platsen, fram till dess att det otroligt vackra
stenkorset uppfördes. Detta skedde någon gång mellan 600-talets slut och tidigt
700-tal. Man anser att just korsets placering här, innebär att platsen
fortsättnings vis var en viktig religiös mötespunkt.
Vid tiden för Normandernas intåg
1066 och i samband med att Norska vikingar tvingades lämna Irland, byggs ett
slott på läget för det gamla romerska fortet. En man vid namn Beuth, troligtvis
av nordiskt ursprung, förklarar sig som herre och ” Lord of Bewcastle Dale”-.
Under 1500-talet hamnade man mitt
i stridigheterna mellan the Border Reivers. Anfall med nattliga räder samt
stöld av boskap och hästar etc, gjorde att många av gårdarna runt omkring såg
sig nödgade att bygga fortifikationer. Dessa så kallade Peel Towers är än idag väl synliga, ibland helt integrerade med den
nya bebyggelsen.
Beläget i Liddesdale finns
Hermitage Castle, som ursprungligen byggt av jord och timmer under den Skotske
kungen David I tid. Den slottsruin vi ser idag i sten, har bl.a överlevt
fejderna från Rosornas Krig och byggdes av Engelsmannen Lord Dacre, någon gång
mellan 1358 till 1365. Stenslottet lät han bygga för ingen mindre än den
Engelske kungen Edward III.
Strax före 1371 återfick så
skottarna och William I Earl of Douglas
slottet och började genast att bygga om det från det bostadhus det varit till
ett formidabelt fort. Som gränsslott har det allmänt kallats för
” the
guardhouse of the bloodiest valley in Britain”.
Senare övergick slottet i familjen
Angus vård för att under den mest kända tiden tillhöra Earlen av Bothwell,
James Hepburn. Mary Queens of Scots och James lär ha haft en romans och
träffades på Hermitage 8 oktober 1566. Detta trots att Mary då var gift med
Henry Lord Darnley. Den sistnämnde blev senare mördad påstås det 1567, av ingen
mindre än vem? Ja gissa?
*Se
ritningar av slottet byggnadshistoria.
En balkongliknande träkonstruktion kallad ´hoarding` har funnits
på utsidan av Hermitage Castle. Härifrån kunde den försvarande slottsgarnisonen
lätt skjuta på annalkande fienden eller genom hål i plattformarnas golv släppa
stenar eller andra tunga föremål på angriparna. Själva `hoardingen´ här på
detta slottet nåddes genom utgång via fönstren.
Under 1600-talet gjorde man
fortsatta försök att förnya försvaret bla med en omliggande ravelin i väster,
utan att lyckas. Detta ledde slutligen till att man övergav Hermitage
Castle.
Här finns många traditioner knyta
till detta slott, som den om hemske Lord Soulis som hade en jätte med
ogenomtränglig vapenrustning. Jätten lär vara begraven i närheten……….
Här vid Johnnie Armstrong
Gallery finns underbara handgjorda
smycket i silver tillverkade av the Moffat Family. Brian, Marueen. Kenneth Erik
& Avril Moffat. Som även lär ha en mindre samling vapen och övrig medeltida
utrustning en trappa upp!
Är faktiskt den största av Borders/ gänsstäder, mest
berömt för att det ligger mitt i Tweeden´s hemregion, med de stora gamla
ullspinnerierna från 1800-talet. Vill du köpa en kvalitets tröja så är det här
som ursprunget till den berömda produktionen av Peter Scott´s och Wrights of
Trowmill startade. Ni vet Lyle, Pringle & Scott.
Staden är också känd för sina
nationella vinster av blomsterarrangemang. Vill man se detta närmare skall man
besöka Wilton Lodge Park vid floden Teviot, ett härligt strövområde med fina
trädgårdsarrangemang.
I stadens Museum kan man
bla se de räddade resterna av en Hogback gravsten från kyrkan i . Och vill man veta mer om the Border
Rivers, är ett besök i Drumlanrig´s Tower ett måste, där man på ett
fascinerande sätt leder besökaren genom historien, allt inrymt i stadens
försvarstorn/ Peel Tower från medeltiden. Vilket på 1930-talet byggdes om till
flott hotell.
Kring midsommar rider man i full
sporrsträck på häst genom stadens gator i något som kallas
Border Common Riding, och som sägs gå tillbaka till 1514, då man tydligen slog
engelska trupper och tog deras fana. Samtidigt skriker man TeriBus Y TeriOdin, denna
historiska händelse har nog djupare rötter än så! En staty liknande vår
”Kopparmärra”, restes till minne av händelsen.
Vi börjar vår stadsvandring med
Ian, with Hauge Gate, (dom av Er som varit i York, vet säkert var namet Haug
och gate kommer ifrån). Här på sluttningarna ligger en gigantisk Haug, kallad
The Mote och Moat, därför att man tror att den är grunden till just en Mote
& Baily. Men man beskriver den även som en gigantisk förhistorisk hög.
Högt beläget i den norra
delen utav Hawick, på egen mark med härlig trädgård samt vacker lövskog, ligger
Mansfield House Hotel. Här har familjen MacKinnon funnits sedan 1985. Huset
tillhörde ursprungligen en privat förmögen lokal familj. Som inredde bostaden
enligt den tidens arkitektur. Trädgården håller nu på att återfå sin
ursprungliga vackra parkform och samtliga rum är personligt möblerade.
Jedburgh
Att rekomendera, ät lunch
här eller shoppa tills Ni droppar och tar med Er lunchen och förtär den vid
Smailholm tower med milsvidd utsikt.
Platser Ni kan köpa med er
smörgåspaket/ varma piroger från, eller äta lunch är:
The Castlegata Tea room and Restaurant ( alldelses vid
katedralen)
The Cookie Jar
Handlar kläder från berömda
affärer gör ni bäst i andra ändan utav stan, (där vi träffas för avfärd mot
Smailholm), här ligger nämligen både The Edinburgh Wollen Mill (med besöks
center) samt Jedburgh Wollen Mill. Båda kan varmt rekommendras.
Grunades 1138 av kung David I tillsammans med biskopen av Glasgow. Men
kung David lät sig inte nöjas utan anlade ytterligare 3 stycken underbara
katedral kyrkor i skottska Roxburgh central område. Dessa var och är än idag,
Kelso, Drybrugh och Melrose (1136). Samtliga fyra ligger i ruiner idag och bär
den tydliga vittnesbörden om Border –striderna. Katedralerna var alltid
frestande för the Border Reivers att anfalla och så skedde, där Jedburgh förstördes och återuppbyggts inte mindre än 8
gånger!!! Men dess definitiva slut bistod Henrik den VIII med, precis som
Gustaf Wasa.
Jedburg katedralen uppfördes av
Agustiner munkar i romanska stil. Men här finns även tidig Gotisk stil med
vackra mästerligt huggna stenar, som jag kommer att prata mer om under min
guidening av Katedralen. Man har också rätt nyglien bedrivit omfattande
arkeologiska undersökningar inom Klosterområdet.
Sommaren 1566 bodde
självaste Mary Queen of Scots i Jedburg, huset är idag inrymt som ett museum
och berättar hennes tragiska historia.
Slottet byggdes så sent som på
1400-talet av the Pringles eller som dom då hette Hoppringles. Familjen
fungerade som en sorts `sheriffer´ i regionen och skötte den kungliga skogen i
Ettrick. Smailholm är ett typiskt Peel Tower försvarstorn, här i 3 våningar exklusive källare eller
entré, samt skyttetak. Tornet har fortfarande kvar sin förborg i nordväst och
här har man hittat rester av två hus. Det minsta bestod av en stor hall med
öppen eldstad, det större tvärs över gården, innehöll slottets kök med brygg-
eller bakhus. Utanför Smailholms murar har man även hittat en klunga av 3
byggnader, varav den ena visade sig vara slottets stall.
Vid
foten av de berömda Eildon Hills ligger staden Melrose vackert vid floden
Tweed. Centralt i staden reser sig ruinerna av
katedralen och klosterkyrkan. Väggarna
som är rosaskiftande, gör ett starkt intryck på besökaren. Vi kör sakta förbi,
för vem vill missa de sägenomspunna berättelserna om att själva Robert the
Bruse hjärta skall ligga begravt här, i en liten bly container. Ni må tro att
man nyligen hösten 1997, gjort arkeologiska grävningar strax
utanför
NV korväggen!!!!
Här
sägs även att en trollormelbok skall ligga begravd, ditlagd av ingen mindre än
själva 1200-tals trollkarlen Michael Scott. Från katedralen utgår/ startar en
10 mil lång naturstig ledandes mot öster till Holy Island och Lindisfarne,
stigen heter St. Cuthberts Way och invigdes så sent som 1996.
Står för ´Tripple Mountain` på
grund av sitt läge vid foten av the Eildons. Här var romerska armens hjärta HQ
för hela södra Skottland, under första och andra århundradet eKr. Här fanns
också den mest nordliga och västliga amfiteatern i det Romerska Imperiet. Den
ligger idag strax utanför staden Melrose, vackert överblickandes floden Tweed,
med alla sin lax- och öringfiskare.
I anslutning till Melrose Abbey
finns även en Trimonteumutställning om just Romarna i Scotland, baserad på
grävningar utförda av James Curle mellan åren 1905-1910. Bradford University
har kompletterat detta material genom ytterligare arkeologiska undersökningar
gjorda mellan 1989-96. Här finns modeller, artefakter och bl.a en rekonstruerad
brunn, en utav inte mindre än 111 hittade. Tvärs över gatan ligger det berömda
Teddy Melrose Museet, med Skottland mest omtalade Teddy björnar.
Abbotsford
House
Beläget vid stranden av
floden Tweed, nära Melrose och en gång Sir Walter Scotts hem. Än idag bor
släktingar till den berömda författaren i detta mycket vackra herresäte. Är ni
intresserade utav vapen är det hit ni skall åka för att se den antikvitets
samling som Scott själv samlade på sig, av just vapen och bl.a en hårlock utav
självaste Bonnie Prins Charles.
Är en relativt nyöppnad
naturstig vilken stod klar 1984. Den går från kust till kust, från
Cockburnspath vid Nordsjön till
Portpatrick och Atlanten i väster och en sträcka på 34 mil.
Denholm / Midgård &
Caverns house
Här möter oss Lance och Tricia Wittens, vilka kommer ta oss
Midgård upp till det i trakten sägenomspunna Caverns House ruin.
Glenkinchie
Distillery
Äntligen tänker Ni,
får Vi besöka ett
wisky-distilleri. Det Skottland mest är känt för.
För att tipsa er om platser att
besöka i Edinburg, gör jag en kort guidening från bussen.
Hoppas att resan har motsvarat
alla era förväntningar
och att den gett er mersmak
för återbesök till denna vackra
trakt!