Inledning

Vår resa går i järnets och offermossarnas tecken. Järnet för att vi enbart besöker och beser platser och fynd som hör till järnåldern. En period som här i norden börjar kring

500 f kr – 200 f kr Äldre Förromersk järnålder

200 f kr – till år 0 Yngre Förromersk järnålder

År 0 – 200 e kr Äldre Romersk järnålder

200 e kr – 400 e kr Yngre Romersk järnålder

400 e kr – 750 e kr Germansk järnålder / Danmark

750 e kr – ca 1050 e kr Vikingatid

Offrade gjorde man redan under stenåldern ofta i anslutning till vattendrag som bäckar och åar, gärna vid vadställen deponerades bl a hela och trasiga stenyxor. Under andra hälften utav bronsåldern ökar offren markant. Sen bronsålder karakteriseras framförallt i DK med offer av bronsringar.

Seden fortsätter in i äldre järnålder 500 – 300/200 f kr med offer av både små och stora ringar. Den förnämsta gruppen av offer är de så kallade kronohalsringarna typ de från Vaeth Enge i Gudenådalen vid Galten. Kronohalsringarna finns utställda på Nationalmuseet.

Ringen är stöpt och mycket tjock med en krona upptill, därav namnet Kronohalsring. Någon praktiskt användning har man inte kunnat finna. Man tror att de enbart tillverkats för att visas och sedan offras. Låsmekanismen är snillerik – Mitt fram i den spetsiga kronan finns nämligen en smal tapp = stift, som går att lyfta upp vilket gör att ringen öppnar sig längre bak!

Intressant är att gravgods och offer från yngre förromersk järnålder 200 – 100 f Kr, stämmer väl överrens med varandra. Alltså det som kom med i de enkla men ändock rika gravarna är identiskt med det man lade ner som offer.

Bägge representeras av vapen, keltiska praktvagnar, guldringar och förnäma mellan- och sydeuropeiska kittlar.

Allt detta ändras radikalt under romersk järnålder 100 – 400 e kr. Här skiljer man nu tydligt på det som nu offras till gudarna och det som läggs i gravarna.

Gravgåvorna domineras av personliga smycken och delar till dräktutstyrseln ofta ädelmetaller. Med finns ofta flotta romerska serviser avsedda för en måltid, här glas, kannor, fat, skopor och silarför att kunna dricka vintet och direkt kunna sila bort tillsatser i form av blad, bär etc.

Offerfynden däremot består uteslutande av vapen och hästutrustningar – till vilket hör redskap och verktyg, samt även små romerska figurer.

Yngre Romersk järnålder 175/ 200 – 300/375 e Kr är en minst sagt omtumlande period. I Danmark ändrar bostadshusen form, gårdarna blir större, nya kvarnar uppfinns, ny vävtekning, samt det sker en förfining av järnutvinning.

Är det romarna som ligger till grund för all denna nya kunskap, undrar jag? Tar vi över hantverket och dess kunskap, efter romarrikets fall och legionernas förflyttning tillbaka mot syd Europa? Eller hade vi redan lagt grunden till en hög hantverkskunskap?

Seden att offra fortsätter i Danmark en bit in i vad man här kallar äldre germansk järnålder 400- 500 e Kr (vår Folkvandringstid).

Fortsätter vi in i början av yngre germansk järnålder (vendeltid) och 550 – 600-750 e Kr, känner man knappt till gravar och boplatser. (Till skillnad från bl a öst Sverige med sina rika gravar från just Vendel och Valsgärde i Uppland, men även Badelunda och Tuna i Västmanland.)

Däremot finns överdådiga offerfynd – som ex guldhornen från Gallehus på syd Jylland. De offrade förmålen har också under denna tid en mycket hög konstnärlig kvalitet, ofta finner man ringar/halsringar av guld. Samtidigt påpekar Danskarna att detta är den period man minst kunskapsmässigt känner till idag.

Kyrkorna och Kristnandet

Vi kommer givetvis att beröra det tidiga kristnandet i Danmark. För på Jellinge stenen kan läsas (i runor) att kung Harald Blåtand Gormsson enade Danmark ale auk Norge, samt gjorde Danerna kristna. Vilket skall ha skett någon gång under 900-talets andra hälft. I Jelling restes en träkyrka runt år 960 vilken faktiskt var större än nuvarande stenkyrkan den lär ha haft måtten 30 x 14 m. Sanningen är faktiskt den att Jelling stenkyrka har föregåtts av inte mindre än 3 träkyrkor, varav den första som sagt var störst.

Hur vanligt var det då med träkyrkor i Danmark? Ja, där som här i väst Sverige säger

man att varje tidigmedeltida kyrka en gång föregåtts av en äldre i trä. I Jelling, Danmarks centralplats under vikingatid, både vad gäller politiskt styre och sakralt, finns givetvis också en stor hednisk begravningsplats, i vilket nuvarande kyrkan ligger mycket centralt.

Jämför man med de Norska stavkyrkorna är många av dem byggda efter 1150-talet. Vid samma tid hade i stort sett samtliga danska träkyrkor redan spelat ut sin roll. De norska- och även svenska stavkyrkorna skall vara yngre än de danska. Ofta hittar man i de danska stenkyrkorna av idag, spridda rester av timmer från den äldre stavkyrkan som återanvänts. Det visar sig även att enkla stolphål som framkommit vid renoveringar, hör till ställningar som användes vid själva byggandet av stenkyrkan. Trots det ringa fyndmaterialet vill man i Danmark ändock påpeka att träkyrkobyggandet under sen vikingatid var rätt omfattande. Det tyder dock på att kyrkobyggnader av sten först blev vanliga i Danmark under 1000-talets slut. Vilket i så fall stämmer väl överrens med väst Sverige.

Under kung Erik Ejegods tid (1100-talets första år, Erik dör 1103), "lovprisar" hans skald Markus Skegjason, kungens träkyrkor, vilka lär ha varit de finaste byggnaderna i trä norr om Sachen (Hauglid 1994, s. 54).

Vidare sägs det att kung och biskopar uppfört centrala offentliga kyrkor. Medan lokala stormän har uppfört kyrkor till sig själva och deras undersåtar, (Nyborg 1979, s 41). Vilket arkeologerna idag håller med om. Lokala kyrkor hänger ofta samman med samtida storgårdar och hedniska begravningsplatser.

Den först rekonstruktionen av en stavkyrka har ny byggts av Förhistoriskt Museum i Moesgård och Aarhus Universitet, arbetet påbörjades 1995, kopian är Hórning kyrka SO om staden Randers, på nordmitt Jylland. Det är hit vår färd går och vårt första stopp på rutten sker.

Hórning

Hórning stenkyrka ligger strax sydost om staden Randers och inte långt från Sjellebrostenen. Stenkyrkan är byggd på 1100-talet. Redan 1887 gjordes en restaurering och i fyllnadsmassorna till kyrkomuren påträffades en planka av stavkyrkomodell. En utgrävning utfördes 1960 av Nationalmuseet i Köpenhamn, då man bl a fick chans att göra en undersökning under hela golvet i nuvarande kyrkan.

Hórning är ett praktexempel på hur en by/ort kristnas, där man på mötesplatsen / kanske tingsplatsen och regionens betydelsefulla religiösa begravningplats, lägger den första kristna kyrkan.

Vi skall bese, Hórning kyrka av idag, här finns rester av kvarvarande hammarband som hört till den äldre stavkyrkan under vilken påträffades en spektakulär "kammargrav".

Tillbaka till grävningarna som avslöjade en träkyrka under nuvarande kyrkan, med ett långhus på 6 m längd x 4,5 m bredd med ett närmast kvadratiskt kor 3,3 m i d.

Ekträ från stolphålen kunde berätta att kyrkan brunnit ner och att branden varit så våldsam att leran som använts för att packas runt stolphålen, på flera ställen var starkt rödbränd. (Se ritning av kyrkan, bilaga 2-3.)

Nästan samtliga vägg och hörn/takbärande stolpar fanns kvar. Störst i omkrets var de bärande hörnstolparna på 20-25 cm x 35-40 cm i storlek. Medan väggstolparna var ca 5 cm mindre med rakt huggen insida vättande mot kyrkans inre.

Lite väster om kyrkan hittade man ytterligare 4 stolphål, även här fanns rester av kol och sot och i dessa lager fann man 100-tals små malmdroppar. Tolkningen är att här stått en klockstapel och att även den brunnit, samtidigt smälte klockan ner i hettan från branden.

I äldre västgötalagen kan man läsa följande " Brinner kyrka, skall präst böta 3 marker. Prästen skall svara för framljusen och den för bakljusen som tänder dem".

Om kyrkors tillkomst under vikingatid och om klockor finns omnämnt i bl a Ansgarskrönikan. Mer om detta berättar jag på plats.

Så klart har kyrkan ett markerat läge och har från början placerats på en ja…….. utplanad gravhög. Centralt i högen fanns en träbyggd gravkammare vilken innehöll en förnäm kvinnograv från vikingatidens slut omkring år 1000. Mer om denna då vi anlänt.

Kyrkan anlades/byggdes alltså direkt på gravhögen, så att gravkammaren hamnade i långskeppets västra del, omedelbart innanför dörren i väster. Att här under nuvarande stenkyrkan kunde finnas resterna av en äldre stavkyrka, anade man redan vid renoveringarna utav nuvarande stenkyrkan 1887. För i korets fyllning fann man den berömda Hórning plankan – en hammarbands planka med Urnestildekor, daterad till 1060-1070 e Kr. Plankan har varit fäst i en hörnpåle och mäter 91 cm längd, 14 cm tjocklek och 55 cm höjd. Plankan och ytterligare en träbit till – bär spår av färgrester – gissa vilka färger? (Här visar jag bilder på plankan.)

Stavkyrkan har varit i klassisk Romansk stil med väggar av hög höjd. Bäst tycker danska författare det är att jämföra med de Irländska höga keltiska korsen, på vilka man kan finna ett hus - kyrkobyggnad, exempelvis Monsterboise och Muiredach High Cross,. Men för dom av er som varit på Irland kan Castledermont, Glendalough, Kells och Clonmacnoise fungera som goda jämförelser. För att inte tala om Columcille´s stenhus i Kells. Medsänder därför en kopia på det höga kors jag ritade till Er under våra Irlandsresor.

Hórning

Det luriga är att bara några mil söderut strax intill IIlerup finns ytterligare en kyrka med ovanstående namn. Det är inte denna vi skall bese. Men luras kan man väl ändå få göra!

Åter till de stora vapenoffren från 200- 400 e Kr som jag beskrev i inledningen. En av de mest kända de sista åren är IIlerup på östra sidan av mitt Jylland, strax sydväst om Århus.

Andra kända mossfynd på Jylland är Ejsból, Nydam och Thorsberg, samt Vimose och Kragehul på Fyn. Totalt 6 stora viktiga offer platser, samt ett antal mindre. (Se karta bilaga 5.) På Jylland är nästan alla viktiga offermossar placerade på öst Jylland och på platser nära vatten och inom gångavstånd från havet – här Östersjön. Dessa har varit i bruk från 200 – 600-700 e Kr.

De första offermossfynden hittades redan under 1600-1700-talet. Under 2:a halvan av 1800-talet i samband med torvbrytning, gjordes de riktigt stora fynden och i samband med detta startade även de första grävningarna bl a av Thorsbjerg i Angeln.

Både Ejsból och Illerup visar, att förutom en lägre tids religiösa offer på en och samma plats, så har även en uppsjö vapen offrats. Vad som är enastående kring offren är att de härhör från ett och samma krigsbyte, vilket nedlagts i mossen vid en bestämd tidpunkt och på en liten samlad plats, något som tidigare var en igenväxande sjö eller sumpmark.

Vapnen anser forskarna (här bl a den berömde Brónsted), har offrats i mossen som tack till gudarna för att man har vunnit mot en invaderande styrka. En styrka och ett hot som anses komma och vara störts ifrån - öst. Svaret anser forskarna finns i den personliga utrustningen från de offrade krigarnas vapen. Här bl a hårkammarna – som de anser pekar på att den anfallande styrkan från öst har kommit från Västsverige, Sydöstnorge och nordligaste Halland. (Kammar med samma mönster har hittats i gravar i Västsverige.)

Denna invasionsteori tror däremot inte alla forskare på. Berta Stjärnqvist pekar på att offer av vapen även civila har skett under hela äldre järnåldern. Redan från början av förromersk järnålder runt 100 f Kr, fram till yngre romersk järnålder och 200 – 400 e Kr. Hon menar snarare att detta är ett utslag av de sociala skillnaderna som fanns i ett samhälle då.

Ulf Erik Hagberg tror heller inte på invasionsteorin. Hans tolkning är snarare att offerfynden av vapen kommer från krig eller handel som germanerna haft i gräns-områderna mot romarriket. Samt att dessa vapen förts hem, för att offras åt gudarna.

I Ejsból utgör ca 2000 föremål ett och samma vapenoffer. Även Illerup har ett samlat offer av vapen från ett krigsbyte, här närmare 15000 föremål!

Illerup undersöktes första gången den 5 maj 1950. För det var i samband med drängering utav ängen som man fann mängder med vapen. På denna tid hette platsen Edelsborgs äng och det var professor P V Glob som konstaterade att föremålen var av lika hög kvalité som tidigare mossfynd. För första gången kunde man göra en arkeologiskt undersökning inkluderande allt vad ny teknologi innebar. Glob lär efter första årets grävningar ha sagt att mossen tar några år att gräva ut……. Något som först senare visade sig aningen felbedömt.

De först grävningarna skedde under åren 1950-1950. Under 1970-talet upptäckte man till sin stora fasa att effektivt jordbruk och mängder med dränerings schakt höll på att torrlägga de övre fyndförande lagren i mossen. Detta ledde till nya undersökningar som påbörjades 1975 och avslutades 1985. Allt för att rädda offerfynden från de översta lagren. I samband med dessa fortsatta undersökningar fick man visshet om fyndmaterialet och offermossen storlek!

Hela offermossen täcker en yta av ca 100.000 m2, undersökt fram till nu är ca 60.000 m2. Återstår gör nästan hälften av mossen! Rakt genom mossen leder Illerup å och samtliga grävningar har gjorts söder om denna å, i sjön-mossens sydligaste del.

Sammanfattar man 18 års grävningar, har man följande bild av offernedläggningarna.

Under 3 olika århundraden efter kristi födelse, har man offrat i mossen. (Är man petig rör det sig egentligen om 4 offer, men detta förklarar jag närmare på plats i fält.) Under järnåldern var mer än 10 ha av nuvarande mossen öppet vatten. Sjöns största djup då var 3 meter. (Se karta sid 7.)

Första offret har skett 200 e Kr – Härifrån kommer även det största offerfyndmaterialet, förutom detta har man som datering inte mindre än över 200 st silver denarer, där det yngsta myntet är präglat 187/188 e Kr.

Här finns bla 150 romerska svärd, (det största fyndet som är känt utanför det romerska riket), 1000 spjut- och lansspetsar, sköldar och sköldbucklor. Personlig krigsutrustning som kammar, eldstål, eldstenar och sylar till 150 män. Till detta kommer de ovannämnda silver denarerna, guldringar, hästutrustning, smycken och verktyg.

Många av föremålen har tagits ut med båt i sjön och har sedan sänkts ner eller kastats överbord. Andra offerfynd har slängs från sjökanten. Även detta som andra offer omfattar totalförstörda fynd, medvetet böjda, sönderrivna, avbrutna, bärande huggspår, eller som svärden böjda i S form, flera har bränts före de hamnat i mossen.

Man kan dock se att flera vapen har huggspår som inte har tillkommit vid den rituella ödeläggelsen. Utan att de verkligen har använts vid strid. En dal vapen har även reparerats som ex en sköld som lagats 203 e Kr.

Ifrån Illerups första offer kommer även en av de äldsta kända runinskrifterna, den läser wagnijo och finns på en lans. Namnet är faktiskt tryckt in i bladet och utgör troligen tillverkarens/ smedens namn. Fler blad av denna typ Vennolum finns, ursprunglig fynd- plats och namngivare finns i Norge.

Äldsta kända runinskriften kommer från Vimose offerplats på Fyn och finns på en kam med inskriften Harja och dateras till 150 e Kr.

Att en anfallande flotta med runt 1000 man har anlänt via Kattegatt på mer än 50 skepp. Hären har kommit från syd Norge och väst Sverige. När trupperna närmat sig östra Jylland har de mot horisonten varit lätta att se. Danernas/Jutarnas vårdkasar har flammat upp längst kusten, varnande befolkningen och förberedande de militära kustförsvaret (ledungen). Man har varit beredda på anfallet ända ner till Fyn och Själland. Tyvärr vet man inte var landstigningen skedde eller var slaget stod, men att den anfallande skaran, kanske ledda av män med namn som Nithijo, Wagnijo, Laguthewa och Swarta, föll för försvaret. Som tack till vinsten har Jutarna offrat till gudarna, här kanske krigsguden Mars.

Germanernas offer och blidkande av gudarna känns väl till i de gamla källorna från romarriket och grekiska historiker, både före och efter kristi födelse. Mer om detta berättar jag om på plats i Illerup.

Offer två gjordes kring 400 e Kr, och består bl a av ett 60-tal svärd, 90 lansspetsar, spjutspetsar och 50 sköldbucklor, medan de personliga sakerna är få. Fynden ligger samlade och har samtliga kastats ut i mossen från den dåtida sjökanten, men är färre till antalet än tidigare offer.

Offer tre sker i Illerup runt 500-talet e Kr, men härifrån finns bara några få vapenfynd. Platsen för dessa offer skiljer sig markant från tidigare nedläggningar. Fynden kommer här från mossens östligaste del nästan kant i kant med Illerup å. Platsen ligger strax nedanför den rastplatsen vi stannar till vid.

Illerup är fortfarande den hittills största kända offermossen! När grävningarna tar slut – kan bara framtiden svara på.

Gudsó pålspärr

Via kartor och namn kan man ana sig till var spärrarna finns – "stik", "stek" och "pål". År 1985 undersökte man så Gudsó Vig i Kolding fjord. Men redan 1973 hade man mellan Kidholmen och Hovens Udde funnit en pålkoncentration daterad till vikingatid.

När man så återkom vid undersökningarna 1985 konstaterade man 3 huvudsystem där den äldsta raden pålar slogs ner redan runt 100 f Kr. Ett nytt och mer intrikat system sattes ut runt år 800 e Kr för att ca 100 år senare 900 e Kr ytterligare förstärkas.

Totalt finns alltså inte mindre än tre pålsystem mellan Stegenav och Kidholmen. Två av systemen löper parallellt och är nästan identiska, medan det tredje skiljer sig. Äldst är alltså pålspärren i ek från förrommersk järnålder och runt 100 f Kr.

System 2-3 är byggda av björk och hassel pålar där den yttre är från 800-talet och den inre från 900-talet. Här har man totalt dokumenterat mer än 900 pålar.

Vi stannar på toppen av åsen där ett monument har rests över två män som stupade här 1849. (Se Bilaga 6.)

Häradsvägen

Herveijen även kallad oxvägen går längst höjdryggen av en grusås rakt igenom Jylland. Vidare mot söder och förbi dagens gräns till Tyskland och in i Schleswig-Holstein. Häradsvägen har slutat vid Danevirke/Hedeby och söder om denna danernas gamla gräns har en saxisk väg tagit vid.

Vi skall nu från Skovby ner till Ródekro följa den ursprungliga häradsvägen mot söder förbi sevärdheter som Immevadsbro, Haerulfstenen, Strangelshój och Ae vold.

Härvägen är etablerad redan före kristi födelse och fanns under förromersk järnålder, 500- 200 f Kr. Blir under vikingatidens början kring 800 e Kr, en oumbärlig transportväg genom landet.

Immevad bro

Här leds häradsvägen över en bro, den nuvarande är byggd 1786 och ersatte då en sönderfallande och ruttnad bro i trä – där man inte känner till åldern. Dagens stenbro är lite speciellt då dess långa sidobärande stensocklar är från en och samma huggna sten, som delats på mitten och nu i två delar ligger och bär brons vardera sida.

Immevads bro är känd redan 1442 för här besegrades Erik av Pommern av Holsteinare.

Vi vet att häradsvägen korsar flera broar i på sin väg genom södra Jylland. Mellan Immevads bro och nästa stopp Haerulfs runsten finns ett så kallad rastplats = Playing place. Som användes när man föste djur längs vägen.

Haerulfstenen och Strangeslhój

Haerulf sten står mellan häradsvägen och Hovslund, även kallad Hovslund-stenen. Inkriptionen bär följande namn Hairufr – sannolikt ett mansnamn och dateras till runt 900 e Kr. Stenens inskrift är känd sedan 1592, men denna som många andra runstenar har flyttat runt och rest vida omkring. Före1854 stod stenen på en äng öster om nuvarande vägen. Historieintresserade danske kung Fredrik VII flyttade runstenen till en trädgård i ett jaktslott utanför Berlin, där den stod fram till 1951, då den slutligen återfick sin ursprungliga plats – här vid vägen. (Se bilaga 6, Runalfabetet.)

Vid runstenen men framförallt öster om häradsvägen finns resterna av inte mindre än 20 talet högar. Strangelhój ligger ca 100 m norr om Haerulfs runsten, och markeras av en upprättstående monolit på över 2 meters höjd. Enligt traditionen sägs det att Strangelhój stenen vänder sig då den känner lukten av nybakat bröd.

Ae vold eller Venders vold

Cirka 3 km norr om Ródekro ligger ett befästningsverk som vinkelrätt korsar den gamla häradsvägen från öster till väster. Den är svår att hitta för det att den idag smälter in i naturen och delvis utgör väg ( = förr vallgrav), delvis är själva vallen täckt av buskar och sly. Vilket gör att den mer än något liknar en frodig häck. Vänta skall ni få se.

Själva vall och vallgrav nämns första gången 1640 – men har först i vår samtid varit undersökt arkeologiskt. Ofta förknippad med Venderna som i slutet av vikingatiden och början av tidig medeltid kämpade mot danskarna. Här är det alltså inte Vender från Uppland i Sverige, utan Vemdiska vikingar även kallade Vender, från norra delen av Polen och Cammin. Samma vikingar som anföll och brände Kungahälla år 1035 e Kr.

De senaste årens arkeologiska undersökningar har dock visat att vallen med vallgrav är mycket äldre än så. De äldsta befästningspartierna har tillkommit redan på 200-talet e.Kr.

Idag består den av en 1 meter hög vall som från början säkert har varit betydligt högre. Med en vallgrav av idag ca 1,5 meters djup. Mellan 3 till 9 meter norr om vallgraven har det också stått en pallisad, bestående av tätt nedslagna ekstoplar. Ae vold av idag är lagskyddad men bara 400 meter, trots att arkeologer och kartor lätt finner upp till 2 km bevarat av vallen. Säkerligen har den gått ända ut till vattnet och Genner Bugt strax innanför ön Barsó i öster.

Vallen har ursprungligen varit imponerade sträckandes sig över vadställen och stora mossar/ sankområden. Det sydligare liggande Olgerdiget vid Tinglev som vi besöker senare är samtida, båda är från 200 – 300 talet e Kr, ( dat. till 278 e Kr). Tillsammans har de utgjort ett gott försvar mot söder och spelat stor roll för handeln längs den nord-sydliga häradsvägen/oxevägen.

Ae vold stämmer också i tid överens med de stora vapenoffren i Thorsbvjerg Mose i Angeln / nuvarande nordtyskland och med Nydam vid Als samt Ejsból i Haderslev.

Den stämmer även överens med Gudme pålspärr redan utplacerad 100 f Kr. Tyvärr är de äldsta delarna av Haderslevs pålspärr från 400 e Kr, medans både Gudme och Haderslevs senare pålspärrar från vikingatid stämmer väl överens med Venders vold / Ae vold i sin yngre fas.

Haderslev

Här skall vi besöka stadens museum – i en modernistisk byggnad finns klassiska utställningar som än idag står sig i vår multimedia värld. Förutom en utmärkt offer- utställning rörande stadens stolthet Ejsból offermosse, med två betseltyper, rörande lika Finnestorpsfynden. Finns här även utställningar som speglar den samtida klädedräkten och kunskapen kring färg- och vävtekniker. Förutom dessa "häftiga" rekonstruktoner gjorda på platta pappersdockor, kommer vi även att få se underbara original och rekonstruktioner av samtida skor, samt mycket mycket mer. En bra grund för vår fortsatta resa.

Haderslevs fjord

Även här finns en spärr för infart sjövägen i fjorden, bestående av en dubbel pallisad av pålar i vattnet. Ett tydligt försvar mot öster, från vilket man längs hela Jylländska östkusten tycks ha upplevt ett hot! Kommer detta från andra sidan Öresund – var Skåne del av Danernas domäner då? Författare tror att hotet ligger längre bort, från nuvarande

Polen och Baltiska länder, samt från nuvarande öst Sverige/Svearna.

Ytterst i fjordenmynningen ligger "Margrethes bro" i syd-nordlig riktining. Vilken legat på en bredd av 25 meter och varit mycket svår att ta sig igenom. Denna första fas av pallisaden / pålspärren är från sen romersk järnålder och 300-talets slut. Än så länge kan man inte säga om det finns fler pålfaser i "Margrethes bro". (Se bilaga 7).

Den andra fasen av pallisadens utbyggnad är något yngre än Margrethes bro och härhör från en dendrodatering till 403 e Kr och går under namnet "AE Lei". Belägen cirka 1 km längre in och upp i fjorden. Dateringen kommer från ekvirket som användes som flytande plankor mellan pålarna, se ritning bilaga 8. Spärren har sannolikt sett ut något i stil med rekonstruktionen från Helnaes på Fyn. (Se bilaga 8.)

Samtidigt ute i Europa år 403 e Kr har vi Romarrikets fall, utmarschen ur Storbritannien, inre stridigheter bland Brittiska hövdingadömen. En tid av maktkamp och slutlig begäran om hjälp från Angler, Jutar och Saxar, som slutar i Hengist och Horsars inmarsch i Sydengland.

AE Lei undersöktes 1986 och 1989, där själva pålspärren bestod av en serie med mellanliggande ekbarrer/plankor vilket har gjort infart nästan omöjlig. En öppning på ca 50 m fanns i den mer än 500 m långa pålspärren. Detta öppna gap har säkert kontrollerats med en serie av flytande flyttbara barrer – för att lättare möjligöra entré för vänligt sinnade skepp. De äldsta dateringarna från AE Lei hamnar alltså precis i början av vår folkvandringstid.

Fortsatta undersökningar skedde 1991 och om jag har förstått rätt skedde även dessa vid AE Lei och gav denna gång dendrodateringar till vikingatid och 1000-talet Här vittnar tidens tand om försöken till återkollonisation av Storbritannien av de danska kungarna. Här kända namn som Sven Tveskägg och Knut den Store. Om ringborgar (typ Trelleborgar, som Fyrkat och Aggersborg etc.), som bl a byggs som träningsläger för västnordiska vikingar. Om danagäld efter danagäld, den ena större än den tidigare.

Med andra ord – kan vi angripa västländerna – kan vi själva bli angripna. Nedsatt kust-försvar då majoriteten av kunniga krigare befinner sig på krigståg i västerled. Sannolikt ett försvar mot Venderna och deras räder.

Ejsból offermosse

Det otroliga är att precis innanför pålspärren i Haderslevs fjord låg en sjö som vid två olika tillfällen, vid 300 och 400 e Kr, har utnyttjats för nedläggning av offer till gudarna. Detta i en bygd som säkerligen har varit betydelsefull och väl etablerad, med ett yttre östligt kustförsvar, i pålspärrarna "Margrehtes bro" och "Ae Lei".

De danska forskarna Jörgen Lönstrup och Lotte Hedeager ser de fientliga styrkorna i Romarna eller andra folkvandringstida grupper. Samt menar med detta att kusten måste ha haft ett organiserat skeppsförsvar inom varje region – en ledungsadministration – här av speglande sig i bl a pålspärr och offermosse.

Platsen påträffades 1955 i samband med ett dräneringsschakt och arbetarna skyfflade upp hela 600 fynd. Undersökningarna i Ejsból mosse startade 1956 och varade i nio år fram36 till 1964. Totalt insamlade man mer än 2500 föremål, som närmast land låg på bara ½ m djup och som djupast 2 m under torven. Totalt grävdes 1700 m2 mosse som även innehöll 350 djurben, 3500 handstora stenar och 1500 grenar och stammar med tydliga hugg- och snittmärken. I mossen påträffades även resterna av en klinkbygd båt, mycket lik den man tidigare funnit i Nydam. Få trädelar var bevarade, däremot fanns ett stort antal rostiga klinknaglar.

Det första offret omfattar utrustningen till inte mindre än 200 soldater, vilket nedlagts runt tidigt 300 - tal. Allt sönderhugget och bränt. Då var strandkanten gräsklädd och här växte frodigt gräs, ängsblomster och mjödört, samt små buskar av träd som pil och björk. Längre upp höjde sig marken mot åkerkanterna och bakom tog skogen vid och här någonstans låg järnåldersbondens gård.

För att offret skulle kunna ske har marken kring strandkanten preparerats med nedhamrade spetsade pålar. På detta har lagts trästammar, grenar och ris som bildat enkla brosektioner. Vilka utnyttjats för att komma längre ut i sjön vid själva offret.

Den andra depositonen är samtida med den första pålspärren / vattenpallisaden, alltså tidigt 400-tal e Kr. Detta mossoffer består av valda delar av officersutrustning av mer exklusiv art, (Órsnes 1984, 1988). Här kostbara praktsvärd med träslida och tillhörande bälte. Även dessa våldsamt ödelagda.

Men det första offret skedde egentligen strax före kristi födelse, då man fann ett lerkärl.

Här finns även djurben i form av ett hundskelett, där skallen var krossad. Bendelarna tillhör en rätt stor och tung hund med en mankhöjd på 60-65 cm. Bakpartiet har varit kraftigt vilket gjort hunden till en bra springare. Mycket snarlik den Tyska rottweilern, vilken troligtvis har sitt ursprung ifrån den romerska hären. I första hand har den varit en vakt och herdehund, men tillsammans med hästen har hunden blivit en viktig ledsagare vid jakt och krig.

Man tror nu att hela mossen har undersökts. Fyndmaterialet fördelar sig så att det äldre finns i den norra delen av mossen, här kallad Ejsból – Nord och de yngre färre fynden finns i Ejsból Syd. (Se sid 13, fyndområdet och ritning över fynd.+ Bilaga 9)

På plats i Haderslevs museum berättar jag om hur man tror att krigarna sett ut om vapen / utseende, form, tillverkningsort, samt övrig utrustning. Hur många krigare som kan ha deltagit- antal tänkbara spjutbärare, ryttare etc, etc.

Det intressanta är att tid och dateringsmässigt hör även Olgerdiket hit, men mer om detta landförsvar längre fram.

Skrydsrups pigen

En av de många kända bronsåldersgravarna är här i Skydsrup. Söder om Vojens på gården med samma namn som högen fann Haderslevs Museum en starkt förstörd hög måndagen den 15 juli 1935. Även om högen var illa åtgången, visade det sig finnas över 4 meter kvar till man nådde botten och en stor stenkista. Över stenarna låg vad man kallade en "massiv alkappa" som omslutit högen och stoppat surt nedfall och regn från att nå gravens kärna.

Här låg en blond smal ung kvinna på runt 19 år - ny åldersbestämmning16-18 år, som gravlagts runt 1300 f Kr, nya nya dateringar säger 1170 f Kr och i äldre bronsålder. I Öronen hade hon ett par guldringar och vid bältet en vacker kam av ben. Men det var klädedräkten och den välbevarade helt otroliga frisyren på 60 cm längd, uppsatt med en valk (1960-talets kanelbulle) som drog till sig all uppmärksamhet.

En kopia av dräkten finns numer på Haderslevs Museum, medan originalet finns att beskåda på Nationalmuseet i Köpenhamn. Se mer om dräkten i Barbro Frykås arkeologiska B-uppsats.

Gram

Här i Gram finns mycket att bese, men tyvärr tillåter inte tiden några större utsvävningar. Nämnas skall för de som vill återvända hit, Gram Lergrav = vilket är en unik geologisk lokal. Här kan man nämligen året runt jaga fossiler!

I "byn" finns också Gram slott som uppfördes mellan 1550 och 1750. Idag inryms här Midtsónderjyllands Museum en geologisk och naturhistorisk utställning med bl a valskelett från Gram Lergrav. På Slotts Museet finns en utställning om nedanstående plats.

Gravfältet Årupgård

Inte långt från huvudvägen mellan Gram och Ribe vid Belsbro ligger ett av de största kända Danska järnåldersgravfälten i mannaminne. Praktiskt att parkera vid Fyrreskogen och gå upp till gravområdet. Undersökt av Haderslevs Museum i början av 1970-talet med Danmarks inte bara största gravkoncentration med omkring 1500 gravar från ca 500 – 150 f Kr. Det gravfält man idag känner som totalundersökt. Majorietet är urnegravar placerade i en mindre hög runt 10 m i d. Gravfältet syntes inte alls utan var helt bortplöjt ovan mark. Det enda som fanns kvar av gravarna efter det att man tagit bort ploglagret var ett ringformat dike. Härifrån hade man tagit jord när man anlade gravarna.

Gravmaterialet är sparsamt, så förutom den dödes brända ben lagda i ett keramikkärl, fanns även några få metallföremål, som dräktnålar, halsringar, bältesspännen samt mindre fina lerkärl, ett av kärlen är format som en fågel.

Delar av detta gravfält ligger till grund för utställningen i Haderslev och utgör även tolkningar i Hjemmestads Museums klädedräkter.

Men glöm inte att gravfältet är äldre än fynden från Ejsbóls offermosse!

Slesvig

Samma stad som skrivs Schleswig, det danska skrivsätte är Slesvig, för man får ju inte glömma att detta ursprungligen var en dansk stad. Harald Gormsson är ju den som får äran att ha kristnat danerna runt 960 e Kr. I en samtida skriftlig handling sägs det att Slesvig by´s invånare är hedningar! Bortsett från ett litet antal kristna som har en kyrka. Det är intressant att veta att vissa forskare ser just handelplatserna som brobyggare för missionäerna. Vi kan även konstatera att Danmarks första kyrkor ligger i Ribe och Slesvig.

I Rimberts krönika över Ansgar berättas om Danmarks "första" kyrka i Slesvig. Nämns gör även klockan som tillhörde den kristna gudstjänsten, Ansgar hade nämligen fått lov att använda klocka i Slesvig kyrka.

Den äldsta kända klocka är nog från klockstapeln i Hórning. Vilken vi redan har besökt. Denna klockstapel brann ju ner redan under 1000-talets slutskede (eventuellt tidigt 1100-tal). Just denna klocka har innehållit 3,0 - 3,5 % bly, vilket troligen inte gav någon särdeles skön klang i klockan - pga för mycket bly.

Genom denna kunskap blir givetvis källmaterialet om vad hedningarna tyckte om Ansgars klocka i Slesvig extra krydda. De ansåg den vara "en styggelse" och om den hade minst 3% förstår man att ljudet lär ha varit ohyggligt! (Se karta bilaga 10.)

Sånt här tycker jag är urkul att få berätta för er!

Schloss Gottorf

Vi kommer nu att besöka ett fantastiskt museum inhyst i ett av Nordeuropas största slottsanläggningar. En gång i tiden tillhörde denna delen av Nordtyskland Danska riket och här har många berömda maktinflytelserika personer suttit. Numera kan man räkna både danska som holsteinska och schleswigska adelsfolk till Gottorp Slottsherrar.

Denna imponerande Slotts -"stad" går tillbaka till före 1250, omgiven av en vallgrav, där majoritet av de nuvarande byggnader är uppförda under 1700-talet. Kvar finns också byggnader från sen medeltid och 1500-tal.

Missa inte den pampiga Kungahallen belägen i södra flygeln, en gotisk sal i två skepp fylld med dyrbara snidade ädelträmöbler, otroliga textiler, samt konst och böcker.

I Schelsvig stad av idag finns från 1200-talet katedralen eller domen, och fina medeltida klosterbyggnader vid St Johannes kloster på Holm.

Bra att veta är att både Slesvig och Hedeby är namn som i källorna används omväxlande, båda är kända från vikingatidens början. Numera ligger Hedeby några km söder om dagens stadskärna i Schleswig.

Vi skall på museet bese två fantastiska utställningar, de om Nydam och Thorsbjergs mossfynd. (Se karta över mossfyndplatserna i Danmark och Tyskland, bilaga 5.)

Nydam

Cirka 1860 undersöks offermossarna Nydam, Thorsbjerg, Vimose och Kragehul. Men de första fynden från görs redan på slutet av 1700-talet. Grävningsledare för samtliga platser var Conrad Engelhardt som publicerade skrifter mellan 1863-1869.

Bra att komma ihåg är att runt 200 e Kr blir det vanligt i Norden att som de galliska/keltiska stammarna, offra till gudarna i mossar. (Fyndplats se sid 19.)

Nydam fyndet är omfattande men mest känd är ju båten, en klinkbygd ekbåt hela 23 m lång, 4 m bred samt med plats till en besättning på ca 30 roddare. Här finns dock fynd från totalt 2 stora båtar samt delar av en tredje båt, påträffad redan 1863 och redan då helt sönderhuggen. Men idag finns bara en bevarad. (Se bilaga 11.)

Ytterligare en båt – en fjärde- hittades samma år 1863, men hölls hemlig och grävdes aldrig ut. Båtarna har offrats i mossen genom att man med yxa har huggit hål i skrovet

Båtar är även funna i Vimose offermosse på norra Fyn. Så även i Ejsból men här fanns bara nitarna kvar, samt delar av skalet/spanten. Samtida med ovannämnda båt fynd finns ett stort krigsbytesoffer. Härifrån stammar mängder med lansar, spjut, pilar och bågar, samt sköldar i det oändliga. Här finns kostbara silver beslag som suttit på svärd och remmar, vissa av dem förgyllda och dekorerade som i Ejsból.

Det karakteristiska karvsnitts teknik som finns i form av djur längs föremålens kanter kallas för Nydamstilen.

I Nydam och Vimose hittades även var sitt ankare. Illkjaer och Lónstrup 1981.

Arkeolog Lotte Hedeagger anser att offren är en tribut mot att man vunnit över anfallaren. Vilka hon tror kommer från öst och vill ta över rika moss-ådrer/depositioner på västra Jylland. De anfallande anser Lotte är "the tribe Dane" – vars ursprung hon förlägger i östra Sverige. Samma Danes som enligt Lotte fördrev Herulerna – från deras hemland - de nuvarande danska öarna.

Ser vi till Nydams datering ligger den runt 300-talets mitt e Kr. Först ca 150 år senare skriver historikern Prokopius runt 512 e Kr, om regionen. Han berättar att Danerna redan styrde delar av Jylland, eller åtminstone de danska öarna. Vilket gör att en del arkeologer betvivlar Lotte Hedeaggers tolking om Herulerna.

Även den kände danske marinarkeologen Ole Crumlin Pedersen går emot hennes tolkningar. För de skepp som påträffades i Nydam kommer enligt honom från olika regioner och har olika byggnadstraditioner. Vilket innebär att de måste ha tillverkats – byggts på olika platser. Detta menar Crumlin Pedersen tyder på minst 3 olika folkgrupper som anfaller Nydam regionen.

Men det kan också vara så att den anfallande hären har samlats ihop från olika platser, för att gemensamt med en sjöburen arme anfalla Nydams regionen.

Hur eller hur, vi pratar om mer en ett folkslag enligt andra forskare. Vilka anser att Danerna är kända och etablerade tidigt inom den nuvarande danska övärlden.

Vad man inte kan berätta är om slagen med sina depositioner i mossarna stått nära offerplatsen. Eller om vapnen tagits med hem från en fjärran slagplats.

Vad man däremot vet är att krigsutrustningen speglar allvarliga slag, som har involverat sjöburna trupper. Samt att gränserna var viktiga att markera.

Ytterligare offer har gjorts i mossen kring 400-talet vilket enligt källorna påträffades så sent som 1980. Detta fynd visar på en mer vardaglig utrustning för en här, med lansar, svärd, sköldar, knivar, bågar och pilskaft etc. Fyndet är dock inte så omfattande som det 50 år äldre offret. Mycket goda bevaringsförhållanden för träföremålen visar på otroligt fina träsnitt med bandflätade mönster, här funna på träskaften till järnspjuten.

Vad kommer det sig att man offrar? Mat och djuroffer har säkert alltid funnits i vår forntid, som en del av familjens och släktens andliga liv – men våra kunskaper idag om denna del av livet är dåliga.

Till religiösa handlingar hör förutom riter, som kan ses på våra hällristningar, även begravningsoffer.

Redan runt år 50 f Kr skriver Caesar en bok om gallerna, där han bl a berättar att:

Thorsbjerg

I nuvarande norra Tyskland, strax söder om danska gränsen och Paddeborg, ligger Thorsbergsfyndet. Det är en skogsmosse och när grävningsledaren Conrad Engelhardt fann fynden låg de i tjocka lager. Här fanns sköldar, lansar samt en mängd föremål som sandaler och klädstycken låg blandat överallt med olika metallföremål.

Träsakerna låg dock samlade i grupper ex. sköldarna som var staplade ovanpå varandra och genomstuckna av spjut! Medan sköldbucklorna låg för sig liksom ringbrynjor och ridutrustning. Allt på upp till 4 m djup.

Några av de övre offerföremålen var dock utsatta för insektsbett och ormbett då de en tid före offret legat i det fria. (Fyndplats se sid 19.)

Fynden lång 100 m från land – alltså längre än man kunde kasta. Det finns rester av nedslagna pålar och ris som kan ha utgjort delar av en brygga bro som lett till offerplatsen.

Fynden består av vapen, ridutrustning, dräkttillbehör, smycken, mynt, betalningsguld, verktyg, vagnsdelar, jordbruksredskap, lerkärl, och något mycket ovanligt – rester av soldaternas kläder! Samtliga föremål sönderhuggna och sönderrivna/böjda. Enligt Orosius – "ett byte som inte haft något värde varken för segerherren eller den besegrade".

Vanligast bland fynden är spjut och lansar. Svärden är ett kort tvåeggat sticksvärd av typ romerska gladius. (Romerskt gladius = kort tveeggat sticksvärd finns gör även Romerskt Spathaen = lång tveeggat svärd.) Från andra mossfynd känner man även till det långa tveeggade svärdet.

Vanliga vapen var även pil och båge. Bågarna har varit manshöga, pilspetsarna antigen av järn eller ben.

Ringbrynjorna från Thorsbjerg var delade i småbitar och vid offret nedlagda i lerkärl. Tilläggas kan att ringbrynjan inte är vanlig bland de nordgermanska stammarna, inte heller hjälmen är vanlig vid denna tid.

Praktfulla är hästseldonen – här finns t o m delar av läderremmarna kvar. Känt är även två konstfärdiga bröstplattor av brons förgyllda med silver och försedda med ansikten av Medusa =greksisk mytologi gud och mars = den romerska krigsguden. Plattorna är 13 cm i d och har suttit på bröstet till en av ringbrynjorna.

Bevarat är även två par byxor och en kjortel. Vidare flera mantlar och sandaler. Mantlarna har haft fransar och fina bårder. En fin rekonstruktion av mansdräkten från Thorsbjerg finns på Nationalmuseet i Köpenhamn.

Förutom detta har man funnit inte mindre än 37 romerska silvermynt från 60 till 194 e Kr. Sjp guldhängen, pärlor, knappar, knivar, sylar och slipstenar.

Hjortspring

Ett annat berömt offer från dessa trakter härstammar från ön Als, på gränsen mot Tyskland av idag. Detta är det äldsta mossfyndet i Danmark daterat till 350 f Kr.

Mest berömd är båten som trots att den skadats vid mossbrytning av spadar, gick att rekonstruera. Båten är nordens äldsta träbåt, efter de urholkade stockar som finns från stenåldern. (Fyndplats se sid 19.)

Ett smalt slankt fartyg – med låg vattenprofil och mycket höga stävar. Den var gjord av 5 breda alplankor, medans stävarna var uthuggna i lind. Plankorna är sammansydda med fibertråd och tätade med harpix. Inga metallsammanfogningar finns. Båten har saknat köl, men kan ha varit segelbar, inuti fanns 10 spant , var och en med en toft och två säten.

Dess invändiga mått är 13 m lång och 2 m bred, med plats till en besättning på 22-24 man. Här 10 tofter med 2 sittplatser vardera ger 20 sittplatser samt Rorsman och utkik.

Man fann även 12 smala korta paddlar men inga århål eller årtullar som på Nydambåten. Förutom detta tog man även tillvara 2 breda styråror. Man tror att Hjortspringsbåten bara använts för seglats närmast kusten, samt på sjöar och åar. Båtens sammanlagda vikt med roder, åror etc är ca 530 kg.

Runt båten i mossen låg spritt vapen och redskap bl a besättningens utrustning. Mest iögonfallande var de stora antalet sköldar. Hela 131 st, avlånga rektangulära sköldar. Deras längd var ca 65 cm och varierar i bredd från 30-50 cm. Till dessa hör 33 smyckade sköldbucklor av trä, och hela 50 st handtag till sköldarna. De är gjorda av lätta träsorter, som lind, al, björk. Medan sköldbucklor och handlag är av mycket hårt trä som ask. Sköldarnas trä har varit unikt genom god styrka och smidighet. Det sägs att om ett spjut kastades mot skölden med stor kraft, lär inte trät ha spräckts utan spjutet fastnade bara.

Sköldarna tycks på grund av handtagets olika former, ha hängt vid krigarens bälte som reserv.

Grävningen var svår 1922, p g a att trät var så upplöst, mört och blött att man faktisk kunde sticka fingrarna igenom det.

Så länge trät får vara vått bevarar det sin form och färg. Torkar det däremot blir det ljust, krumt och krymper. Så under grävningen avtäckte man små ytor, trät hölls vått hela tiden fram till det kunde konserveras.

En vetenskaplig datering av båten skedde 1988, efter att nya grävningar gjorts i mossen, Båten dateras nu till någon gång mellan 450 – 200 f Kr, med en tyngd på 350 – 300 f Kr. en äldre datering än vad man från början trodde.

För övrigt fanns bland vapenutrustningen spjut, varav 138 st var av järn, 31 av ben eller hjorthorn. Till detta fanns välbevarade skaft av askträ på upp till ett par meters längd! Förutom detta fann man ett kort järnsvärd och fyra träslidor.

Det mest spektakulära är att man fann rester av omkring 20-24 ringbrynjor- ja det är sant! 350 f Kr! Alltså en till var besättningsman – tror man. Det tycks ha blivit sönderrivna andra föremål hade medvetet böjts.

Till fyndet hör otroligt nog även ett stort antal redskap och husgeråd.

Haithabu – Hedeby

Kant i kant till Danevirke, se nedan, finner vi vikingatidens viktigaste handelsplats Hedeby – av danerna kallad Haithabu. Etablerad redan vid 700-talets mitt, byggs försvar runt staden först under 900-talet i form av en halvcirkelformad jordvall hela 1300 m lång och mellan 6-11 m hög. Vilken ansluter till den äldre Danevirkevallen i väst och i öst. (Även Birka på Björkö i Mälaren får sent ett stadsmur/vall /försvar, nästan samtida med Hedeby. I Vallen fanns 3 portar och genom stadsområdet har runnit en bäck som delvis har varit lagd i kulvert.

Förutom en viktig handelsplats fungerade även Hedeby som en transithamn för varor mellan Skandinavien och Västeuropa (även för Östeuropa tycker jag).

Platsen är bland de första i Danernas rike, där ingen mindre än Ansgar får rätt att uppföra en kristen kyrka – "ämnad för de kristna köpmännen". (Se foldern som ni redan fått över Haithabu.)

Både utanför och innanför stadsvallen finn det gravfält med både enkla gravar och rika kammargravar. Här finns även två runsten .

Närmare 3000-5000 gravar har funnits innanför stadsvallen ochvman pratar om en befolkning i staden på runt 2000-3000 invånare.

Stadens hus har legat på inhägnade tomter med egen brunn. De var rektangulära till formen runt 15,5 x 6,5 m stora och centralt i bostaden har det funnits en eldstad. Vissa av husen har haft en 3 rumsindelning. Det är i det mellersta rummet bostadsdelen med härden varit. Hedeby´s invånare har varit köpmän och hantverakre. De sistnämnda otroligt skickliga med bronsgjutning, kammakeri, skomakeri, keramik, glas och smide som specialitet.

Några av stadens gator har vait flottare och som i Birka belagda med plankor, ungefär som en kavelbro.

En av de viktigaste undersökningarna påbörjades 1953 detta var hamnen m, strax söder om nuvarande museet. Den fick en omfattande dokumentation först efter att platsen frilagts från vatten mellan åren 1989 – 1980. Här fann man bryggor, pålspärrar och hela 3 skepp. Härifrån stammar även en rad fina fragmentariska tygbitar av ull och lin, som sannolikt använts för att både tjära båtarna med, liksom för att täta den klinkbyggda bordläggningen. 1981 fann man resterna av en knarr lik Äskekärr, men betydligt större, här hela 24-26 m lång och 5-7 m bred. Lastkapaciteten beräknas till runt 40 ton, detta skall jämföras med Äskekärr på runt 16 m längd och 16 ton.

Man fann även de då hittills längsta krigsskeppet på mellan 30 – 38 m längd. Den sista och 3:dje båtfyndet visar sig vara runt 12 meter och berättar om en härlig tradition. Med en klinkbyggd bordläggningmed antingen ihopsatt med järnnaglar enligt skandinavisk båtbyggartradition eller med tränaglar – som är typiskt för slaviskt båtbyggeri.

Från sina grannländer i norr fick man via sjöfarten pälsverk, hudar, fågelfjädrar, valrosständer, valben och även trälar. Glömt inte att ta en ordentlig titt på vad jag tror är världens äldsta handbojor! Ifrån söder kom via handeln in bl a vin, bronshantverk, glasvaror och smycken.

Det sägs att en svensk hövding vid namn Olof lär ha erövrat och styrt Hedeby i början av 900-talet. Han efterträddes av sina söner Gnupa och Gurd. Härefter Sigtrygg som lär ha förlorat staden till den danske kungen runt 940 e Kr. Båda ovannämnda runstenar är resta över Sigtrygg, där den ena ristades av en svensk.

Staden var mycket betydelsefull från 800 talet och in i början av 1000-talet, men brändes och ödelades troligen runt 1050-talet av ingen mindre än Harald Hårdråde (N).

Jag tar Er gärna runt på museet och sen kan ni inta lunch eller se på film om Hedeby -grävningarna. Efter lunch vidtar privat guidening från Museet av Hedebys svarat jord.

Danevirke

Genom Harlad Blåtands runstensresande, som vi senare besöker i Jelling, vet vi att Danmark enades någon gång mot 900-talets slut. Men försök att styra och skydda halvön och dess omgivande öar, har funnits långt mycket tidigare.

En sådan indikator till skydd för Danerna är just Danevirke, som uppfördes på södra Jylland av en okänd kung? Försvarsvallens äldsta daterade bitar har hittills hört till 735-737 e Kr och byggdes bl a för att skydda landet mot invadering ifrån söder och saxarna. Man säger att just vallen uppfördes för att stärka en redan växande centralmakt – vi arkeologer brukar säga att en makt som behöver stöd och önskar respons från befolkningen behöver manifestera sig – se på oss hur bra vi är…… Vilket också är en makt som har problem! (Se bilaga 12.)

Under 800 talet fortsätter så försöken att kontrollera, vi vet att Danmark till och från varit mycket duktiga på detta. Ottars resa från Norge och Skiringehel till Hedeby, berättar bland annat om den nu Bohuslänska västkusten som då, runt 850 e Kr vardandes just Danskt.

Men givetvis fortsätter försöken till kontroll och det förekommer stridigheter mellan olika hövdingar - / kungar. Under denna tid förstärks Danevirkevallen ytterligare, redan år 808 befaller danske Kung Godred att gränsen mot söder skall befästas.

Under 900-talets början är historien något omvänd och det sägs att "svenska" vikingar skall ha härskat i Hedeby. Medan Norska vikingar tagit över norra Jylland!

Under Harald Gormssons tid, ca 940 – 986, enas Jylland och centralmakten förläggs till Jelling, men Danevirke är fortfarande viktigt. Så Svend Tveskägg bygger ut anläggningen runt 968 e Kr.

Man får heller inte glömma att själva Danevirke är en del av försvaret runt danska staden Hedeby - Haithabu. Samt att vallen utgjort både gränsförsvar och värn " för den viktiga handelsrutten till och från Hedeby.

Nu till själva försvarsvallen – vilken anses vara "den största förhistoriska byggnadsverket i Norden" – kallad Danevirke eller Jyllands vold.

Danevirke är alltså ett namn på en serie med olika vallar, sammanbundna börjar de vid Slien i öst och sträcker sig över sumpmarker till Trene å i väst. Själva huvudvallen är hela 14 km lång och slutar vid omlastningsplatsen Hollingsted, känd redan under förhistorisk tid. Se medföljande bild över samtliga vallarna. (Se bilaga 10.)

Med samtliga vallar Kovirke, Danevirke huvudvall, Nordvallen, Krumvallen, Margrethe- eller Förbindelsevallen och Waldermars vall, är försvarssträckan hela 30 km lång.

Danevirkes placering sker i ett naturligt pass. I öst ligger Slien och här samt söderut fanns en oframkommlig urskog – ett naturligt värn. I öster kring Ejderen, Treenen och Reide ådal här breder flod, sump och våtmarker ut sig än idag. Även de ett naturligt värn mot fientliga trupper. Här finns också längs Sliens vattenvägar en hel del sjöpalissader/ bullverksrester – bestående av en tredubbel spärrlinje. (Se bilaga 10.)

Även om dendrokronologiska dateringar förlägger de äldsta trädelarna av Danevirke till 725 – 735 e Kr, har arkeologerna klara bilder hur vallen/vallarna har växt fram. För man anser att den redan blev till någon gång mellan 650 – 750 e Kr. Samt att man i snabb följd byggde inte mindre än 5 vallar. Det är det nyaste C-14 dateringarna från 1990-talet som berättar att de första delarna av Danevirke uppfördes redan under 600-talets mitt. Detta kan givetvis innebära att vallen kan vara mycket äldre än så! Vissa arkeologer anser att den går tillbaka till folkvandringstid. Detta skulle innebära att det inte från början är danernas vall utan anglernas vall.

Från grävningarna 1970 finns faktiskt kolprover som ger en datering på Nordvallen till 470 e Kr. Fler prover behövs, så tills vidare säger man att Danevirke blev grundlagd runt 650.

Man vet även att problemen mot grannlandet i söder var rätt stora runt 737 E Kr. Det är i samband med detta som man förstärker vallen med en palissadfront av träpålar.

Detta försvar har inte räckt och man ha förstärkt ytterligare med en kraftfull stenmur! Muren var 3 meter hög och nästan 4 km lång. Man har på mycket kort tid rest, förstärkt och byggt ut Danevirke hela 5 gånger. Till grund för ett så omfattande arbete måste det finnas en stark centralmakt och tillgången till god arbetskraft.

Tyvärr vet man väldigt lite om landet bakom Danevirke, om byar och lokalbefolkning.

Det enda man vet via källorna är att runt år 700 finns det en danakonung vid namn Ongendus som även kallades Angantyr. Är hanmånne Danevirkes grundläggare eller är det Anglerna torts allt? Andra samtida storbyggen finns enligt arkeologerna. Som exempel tar man ön Samsó, där man år 726 e Kr byggde en kanal, vilken gjorde transporterna av krigsfartyg från ex Århus till Kattegatt vid mobilisering snabbare. Ytterligare ett omfattande arbete som krävde god kontroll av en centralmakt – kanske Ongendus?

Olgerdiket

Ligger ca 70 km norr om Danevirke och har ursprungligen bestått av en vall och vallgrav med 3 palissader! Denna gränsvall skiljer sig då den sträcker sig i nästan NNO - SSV- riktning med själva vallanläggningens försvar riktat mot norr! Dateringarna till Olgerdiket ligger mellan 219 – 278 e Kr, (100 - 200 e Kr).

Norr om diket låg Angeln och söder om (i Sundevedsområdet) fanns Saxerna. Här ser man Olgerdiket som en väg- och gränsspärr. (Se bilaga 13.)

Man är säker på att allmänheten har känt till Olgerdiket redan under 1600-talets mitt, trots att den inte finns nedtecknad i samtida skrifter. Första gången som diket nämns är i Dansk Atlas från 1768. Här står att - " På Gårdeby´s mark ses endnu Sprafen: gamle Tider, opvasket Vold, kaldet Olgerdige. Man foregiver den begynder i Uck Skov og stryger Landet i gennem Lige til Husum"-.

Enligt historier från Broderup brukade man varna för -" att inte hugga sig fast i Olgerdiget"-.

Olgerdiget är difinitivt uppfattat som en vall, för dige = vold! Kärt barn har många namn, några som finns är Ollemersvold, Olmersdige och Holger Danskes Dige. Olgerdiket är mycket äldre än Holger Danske!

Olger kan vara från gammal engelskan (germanskan) Olmers – Ollemers – Oldemoder = mycket gammal.

Intressant är att grävningar har visat att det inte enbart är en vall utan även en vallgrav, grav = dike. Eller diki, i engelskan dike/ dyke.

Ordet dike betyder dels den grävda sänkan, dels den uppkastade förhöjningen, jordvall, dämme. Grundbetydelsen / ursprunget är dock det grävda, det avgränsade.

Författaren N. Outzen tror att vallen uppfördes av Anglerna, kort efter deras utvandring till England. Att diket uppfördes som skydd mot Friserna. Han såg vallen som försvar mot öster och sydost, inte mot väster. Men det är klart att Anglernas fiender inte bara fanns söder ut hos Friserna utan även i norr bland Jutarna. Vidare menar han att den började i Uge skog. Olgerdiget har alltså gått från gränsflod till gränsflod. Eller som man säger idag, från Gärdeby till Tinglev sjö. För att förtydliga detta med dikets ursprungliga sträckning, brukar man säga att den började i Tinglev socken och sträckte sig mot SSV och har troligen gått ända fram till Husum i nuvarande Schlewig Holstein! PUH!! (Se bilaga 14.)

Redan på 1800-talet beskrevs diket som 4,71 m brett och 0,94 m djupt och fanns bevarad på en sträcka av 930 m. Fram till idag har man funnit över 90.00 pålar av palissaden, på en sträcka av mellan 10 - 12 km. Pålarna är huggna ibland spetsade i botten ibland avsågade rakt av.

Det otroliga är man faktiskt kan skilja på vallgravsteknikerna. Äldst lär de spetsbottniga vallgravarna vara, yngst de Karolinska/Ottoniska vallgravarna med flat botten.

Arkeologiskt tittade man närmare på diket redan 1928, då fann man både runda och 4 -kantiga pålar. Nästa grävning gjordes 1957. De stora undersökningarna genomfördes mellan 1963-1972 och idag har man underlag från 6 olika platser längs diket.

Intressant är att palissaden i majoritet består av en enkel pålrad. Men vid plats 3 ändrar den utseende och blir plötslig dubbel. Numera vet man att det finns en inre enkel palissadrad av pålar och en yttre med dubbelt ställda pålar. (Se bilaga 25.)

Totalt finns inte mindre än 15 st C-14 dateringar. Några är avvikande, här finns bl a en kluven björkgren med dat. 410 e Kr +-100 år. Samt en annan på 600 e Kr +-100 år.

Guldhornen från Gallehus

Platsen ser inte mycket ut för världen, men här gjordes på 1600- och 1700-talet det största guldfyndet någonsin. På väg från Ósterby till Tónder fastande 1639 pigan och spetsknypplerskan Kirsten Svendsotter med foten i ett horn vid Gallehus och Mógeltónder. Först en vecka senare grävde hon upp den och visade hornet för en guldsmed i Tónder. Det andra hornet påträffades på samma ställe 95 år senare, av jordbrukaren Erik Lassen, när han grävde upp lera till sitt hus 1734.

Båda hamnade i kronans ägo i Kongelige Kunstkammaren och här fanns de fram till 1802. Detta ödesår stal en guldsmed hornen och smälte ner dem för att tillverka smycken. Han blev ertappad och genom de noggranna polisreferaten samt teckningar gjorda av första hornet redan 1641 av Ole Worn, lyckades man år 1979 göra kopior av dem, vilka finns att bese på National Museet i Köpenhamn. Men redan år 1860 hade ett äldre par kopior gjorts.

Guldhornen var formade som stora oxhorn och gjorda på 400-talet, under äldre germansk järnålder och i Danmark ansedd som den rikaste guldperioden. Dekorerade med reliefer förställande människor och djur/fabeldjur. Man är inte säker men det är inte omöjligt att dekoren bildar scener från karnevaler, marknader eller festivaler av religiös art. Kanske var dessa avbildningar relaterade till olika årstider? Hornet som påträffades 1734 bar även en runinskription lydandes -" I Laegaest, son av Holte, gjorde hornen"-. De är gjorda i två lager, ett inre slätt guldhorn i 12 karats guld och ett yttre dekorerat i 24 karat. Totalt sägs de att de har vägt 7,5 kg. Var och en var även försedda med en bärkedja.

En marknad etableras runt år 700 e Kr i det som är östra Ribe av idag. Längs dagens St Nicolai gade låg dåtidens centrum, gatan leder nu fram till Odins Plads, där Ribe Viking Museum finns. Marknaden hölls en eller flera gånger/år. Genom åren blev den vida känd och en mötesplats för Nordens och Västeuropas vikingar. Tidigt tror man att folk började bo här året runt. Husen låg i ytterkanten av marknadsområdet och här hade man även sina gravplatser.

I mitten på 800-talet grävdes ett dike för att makera stadens utbredning. Fortifierad blev staden under 900-talet, då den växt och blivit ännu större. Staden höll sig med mycket skickliga hantverkare.

Ribe nämns i samband med aposteln från norr – Ansgar som fick mark i staden från den danske kungen runt 860. Här byggde han en kyrka och lät en präst bo och predika. Tyvärr har fruktlösa försök att hitta kyrkan lett till fler frågor än svar. Via källorna kan man däremot få bekräftat att 948 finns här både biskop och katedralskyrka.

Man säger att 1100-talet var stadens mest dramatiska period, när det gäller utveckling. För under denna tid växte Ribe så att man tvingades att bygga ut staden även på västsidan av Ribe å. Vi kan tala om the twin cities = tvillingstäderna på vardera sidan om ån. Den äldsta i öst, den yngre i väst. Mellan städer gjordes ett dämme, då ett av de största i dansk medeltidshistoria. Dämmet gjorde att de västra stadsdelarna bildade en ö. Senare utvecklas dämmet och blir slutligen 3 stycken, kallade Över- Mellan och Nederdamm. Än idag syns två av dem tydligt.

Här rekommenderar jag en stadsvandring med väktaren, som börjar vid tornet var kväll kl 22:00, mellan 1/5 – 1/9.

Under medeltiden växer Ribe till att bli Danmarks port mot väst Europa och den viktigaste nordsjöhamstaden. Exportvaror var bl a jordbruksprodukter till Flandern. Importen bestod av kläder och lyxartiklar. Bebyggelsen från denna tid är bl a Katedralen St Chatarine Kyrka och några få sten- och halvtimmerhus.

Vid mitten av 1600-talet har så handeln funnit nya vägar, större skepp och en alltmer uppgrundande Ribe å, gör att staden snabbt förlorar sina glansdagar. Kvar från denna tid finns ett stort antal 1600-tals hus många byggdes efter den stora branden år 1580. Anledningen till att bebyggelse har bevarats är, dels att man inte drabbats av några större bränder, samt att stadens ekonomiska betydelse försvinner på 1600-talet. Vilket gör att inga nya flotta byggnader uppförs på äldre hus bekostnad.

Denna unika situation gjorde Ribe turistbyrå reklam för redan 1899 och än idag finns inte mindre än 110 byggnader som sköts och underhålls. Under 1900-talet har Ribe gjort sig känt som Danmarks stad nr 1 när det gäller häckande storkpar. Idag finns bara 1 par kvar, vilka årligen återkommer till stadshuset skorsten. Danmark har varit storkens hem i 500 år. (Karta över Ribe stad har ni ju redan fått.)

Ribes historia går alltså tillbaka hela 1300 år.

Ribe Vikinga Museum

Är beläget på adress Odins plads och täcker inte bara vikingatid utan även medeltiden. Utställningarna berättar om Ribes arkeologi och historia från 700 e Kr – 1700-talet. Man kan också följa en dag i Ribe´s historia år 800.

Här går vi runt själva i utställningen och efter behövlig lunch – finns att inhandla på museet, blir vi så guideade runt i det gamla Ribe med början i vikingatiden.

Beläget 2 km öser om Ribe stad och vår granne vid Ribe By Ferie. Hela komplexet är uppbyggt efter vikingatida arkeologiska fynd gjorda i Ribe stad.

Här finns en marknadsplats från ca 720 e Kr. Där man möter vikingatida hantverkare som smeden, pil- och båg tillverkaren, träsnidaren, krukmakaren, vävaren och silversmeden. Man kan även få tillverka och smaka på bröd och ost.

Vi kan också besöka Ribe stad från år 825 E Kr. Här i stadsmiljön möter vi Danmarks skickligaste husbyggare – i form av snickare och takläggare.

Kungsgården är från 980 e kr och består av en lång hallbyggnad med omgivande jordbruk. Här möter vi fria bönder och slavar, islandshästar, gäss och kan om vi så vill åka oxkärra.

Museet i Hjemmested Oldtidspark

Ett minst sagt spektakulärt museum! Vänta bara skall ni få se – ibland känns det som vi ligger ljusår borta från dessa enkla och sinnerika museilösningar.

Samtliga fynd som visas på museet grundar sig på fynd från Krogslund väster om Gram. Känns platsen igen?

Museets utställning börjar med gedigen historisk introduktion av Roms grundare Romulus och Remus som etablerar staden den 21 april 753 f Kr. Här följer en mycket bra beskrivning av vad som händer i Europa under denna tid när romarna mer och mer tar över.

Vidare beskrivs nordens kontakt med Sydeuropa runt 500 f Kr, samt Gallernas enorma utbredning runt 400 f Kr.

Problemen mellan romare och germanska stammar anser man uppstår runt 100 f Kr då germanska och keltiska stammar (här kimbrerna och teutonerna) drar sig söderut. Romarna svarar med att skicka sin stadshållare Agrippa norröver och flyttar en hel germansk stam till öster om Rehn, bara för att kunna etablera staden KÖLN år 39 f Kr!

(Här får vi förklaringen på namnet Agrippa till Köln myntet funnet i Höga ! Här finns även keramik som påminner om våra fynd från samma plats.)

Romarnas krig med Rhen området börjar igen runt 14 f Kr. Vi får även lära oss att Köln blir huvudstad i regionen Nedre Germanien år 85 e Kr och då redan har minst 20.000 invånare!

Ytterligare information finns i en film om romarna som varar i ca 20 minuter.

Här finns även mängder med gravfynd. Majoriteten av gravarna är urnegravar med häftig kärltäckning – njut och se. Här finns en krigargrav från södra Hjemsted med sköld, lans och kniv. Man visar även upp urflotta dryckeshorn och skålar i silver samt en spann i brons.

Men mest lyrisk blir man över de rekonstruerade gravarna. För i full mundering = klädda, ligger de döda under våra fötter i vävda ull och linnetyger som får en att gråta. O´h du diamant!

Man får också veta varifrån man grundar museets vackra kopierad byggnader på. Här har nämligen hittats hus, vid platsen för utställningarna, byggda någon gång mellan år 0 – 200 e Kr.

Museibesöket avslutas med middag på "Den Gyldne Galt".

Dankirke

Enligt skriftliga källor uppförs Danernas första kyrka i Ribe på 800-talet av ingen mindre än Ansgar. Enligt sägnerna sägs det att denna kyrka lär ha haft en föregångare några få kilometer sydväst om Ribe. Här på marker vid Vester Vedsted finns fortfarande en plats som än idag heter Dankirke. Redan 1955 försökte man finna denna plats.

Arkeologerna har nu grävt fram resterna av en järnåldersby, men bara en bråkdel har blivit undersökt. När den påträffades var den unik. För de äldsta dateringarna från 200 f Kr, visade på en central handelsplats, under en period av järnåldern som man då kände mycket lite till. Senare har liknande platser som Lundeborg och Gudme på Fyn, ställt Danekirke lite i skymundan.

Danekirkes mycket strategiska placering ytterst längs Jyllands västkust, gör den unik med sina goda handelskontakter med Västeuropa, Nordsjön, England och Norge. Men framförallt nära till de anglosaxiska och Frisiska områderna. På en sandig höjdrygg omgiven av sankområden etableras redan under äldre järnålder och 200 f Kr Dankirke. Bebyggelse är inte sammanhängande genom århundraderna, men intensiv. Undersökningarna pågick mellan åren 1965 – 1970, men redan 1882 fann man platsen intressant och redan 1905 gjorde man de första undersökningarna, man hittade bl a mynt från Marcus Aurelius, vilka präglats i rom 161/162 e Kr.

Dankirke delas arkeologiskt i två grävningsområden öst respektive väst. Dankirke öst grävdes förs mellan 1965 – 1967. Här fann man bl a ett långhus med en annorlunda ingång! I Dankirke väst undersökt mellan 1968 -1970 fann man en mängd hus, flera byggda ovanpå varandra.

Fyndmaterialet är enormt. Närmare 200 kg keramik, 25 fibler flera från yngre romartid. 51 mynt varav 38 romerska silver denarer, utav dessa finns 5 mynt från Faustina II. En mängd järnnitar/klinknaglar, 2 järnnycklar typ de funna i Höga även de från yngre järnålder. Spjut och lansar, 2 fingerringar av järn, och en av guld, samt mängdvis med glas. En del fabulösa glasbägare, en bl a i blå färg!

Spaltar man upp allt gäller följande: Dankirke etableras under 200 f Kr hur stor bebyggelsen var då är oklar. Runt äldre romersk järnålder och ca 200 e Kr finns här minst 2 samtida hus. Man har även fragment av bronsbeslag till en vagn lik de som offrats och funnits som praktvagnar! (Se sid 30.)

Under Yngre romersk järnålder från 200 – 400 e Kr byggs ett flertal hus med annorlunda utseende och samhället ändras till betalning i silver och guld.

Under äldre germansk järnålder – vår folkvandringstid framstår Danekirke som en rik plats. Stora och rika mängder av glasfynd, här inte mindre än 1000 pärlor och 1300 bitar av glas de flesta frankiska, föreställande kannor och flaskor. Vidare gjutfragment, viktloder och betalningsguld. En av husen nr V är definitivt en stormansgård som distribuerar handelsvaror och arbetar med metallhantverk.

Sannolikt är det denna handelsplats som omkring år 700 flyttar 6 km norrut och etablerar handelscentrat Ribe.

Dankirke kan ses som en stor hövdingagård och en av Danmarks rikaste landsbyar.

Baekke

Utmed den gamla härvägen upp genom Jylland ligger strax söder om Egtved en samling forntida monument.

Äldsta är två bronsåldershögar och mellan dessa ligger en 45 m lång och 6,5 m bred skeppsättning som renoverades 1956-57. Ser man närmare märker man att avståndet mellan sidostenarna är rejält och att stävstenarna är starkt markerade. Detta brukar indikera en skeppsättning från yngre järnålder och just Baekke dateras till runt vikingatid.

En närmare datering fås från en av stävstenarna som visar sig vara en runsten daterad till 900-talet och som enligt expertisen skall stå på ursprunglig plats. Texten lär lyda:

Ravne och Tobbe gjorde detta kummel efter Vibrog moder sin. Låt oss se efter!

Mellan bronsåldershögarna och rakt genom skeppsättningen leder två nord-sydgående hålvägar – vilka utgör resterna av självaste härvägen.

Fornlämningar av liknande art är inte ovanliga – alltså en eller två bronsåldershögar med en skeppssättning av resta bautastenar och en runsten. Samma fenomen finns på Glavendrup på Fyn och så även vid Jelling. Teckengravar allmänt kallade.

Egtved

Gårdsägaren Peter Platz från Egtved och grannen P.S. Pedersen sötte på en gammal ekkista torsdagen den 24 februari 1921. De författade ett brev till Nationalmuseet i Köpenhamn som anlände till direktör Sophus Muller. Vilken tyckte att grävning i februari skulle bli för svårt. Förslag lämnades att högen samt kistan skulle täckas över och att man skulle återkomma i maj samma år.

När väl så uppdraget hamnade hos Thomas Thomsen, beslutar han sig omgående för att resa till Egtved. Han berättar redan den 5-6 mars att kistan blivit framgrävd och förd under tak. I samband med framgrävandet öppnade man på plats kistan för att ta en snabb titt inuti. Detta hade gårdsägaren Peter Platz gärna velat ta del av, han hade legat sjuk en längre tid och hade dagen till ära tagit sig upp ur sängen och ut på gårdsplanen för just detta ändamål. Tyvärr fick han det tråkiga beskedet att man inte ville öppna kistan på nytt – vilket han accepterade.

Kistan som var av ek var nästan 2 m lång och låg i östvästlig riktning i resterna av en sönderplöjd hög, uppallad på stora stenar. Dessa stenar och resten av högen undersöktes så sent som 1980.

Det visade sig att trots det stora trycket på ekkistan från den omkring liggande högen, hade inte en gnutta jord trängt in. Däremot fanns det vatten inuti vid kroppen. Vattnet berättade Peter Platz hade sprutat ut ur högen och ekkistan när han dagen innan frigjorde den från jord.

Tack vare alla försiktighetsåtgärder (man la silkespapper i kistan och tog ut en svept björkspann av totalt två), anlände kistan per tåg till Nationalmuseet i Köpenhamn och för första gången fick museet in en oöppnad ekkista.

Samma kväll som kistan sänts iväg, började det att snöa i Egtved.

Väl på museet öppnades kistan och barkspannen ställdes tillbaka, samt man fotograferade. Nu tog arbetet vid. Egtved pigen låg insvept i ett koskinn som helt täckte ansikte och kropp. Under detta fanns ett kläde på 2,58m längd x 1,68-1,92 m bredd, även detta täckte hela Egtved pigen. Klädet var skevt och hade valkats ihop från brun ull.

Man arbetade oavbrutet söndagar som helgdagar, för att slutligen få fram ett halvlångt ljust hår med rakt kortklippt lugg. I nacken fanns en 1,3 m lång tvinnad ulltråd från ett svart får. Man fann även i en av spännerna ett hårnät. Vid vänster öra fanns en liten tunn bronsring, samt på vardera handleden hade hon bronsarmringar. Dessa smycken och dess dekorationer daterar fyndet till runt 1370 f Kr.

Vid hennes fötter finns ett tygbylte med ett barn som man från början trodde var 8-9 år gammal. Ytterligare ben från barnets skalle fanns även i en barkskål vid Egtved pigans huvud. Vid hennes knä låg blommande rölleka utan blad. Man vet nu att hon begravdes under sommaråret.

Slutligen den 22 mars är så fyndet totalundersökt och samma dag skriver Thomsen till gårdsägaren Platz och berättar om resultaten. När väl kistan visas får man på en dag hela 1600 besökare.

Vad fanns kvar av Egtved pigen? Tyvärr bara hår, hud och tandemalj. Man vet att hon var ca 1,6 m lång och man har totalt 29 tänder kvar vilka lett forskarna till att fastställa hennes ålder vid sin död till ca 16-18 år.

Mest berömd är hennes välbevarade klädedräkt. Blusen tillskuren i ett tygstycke på 60 x 105 cm, detta är en av 3 kvinnoblusar man känner till från bronsåldern. Redan i den Mykenska kulturen finns kvinnor med liknande midjekorta tröjor samt med fotsida långa kjolar, längst ned försedda med fransar. (Se bilaga 15.)

Snörkjolen 38 cm bred och hela 1,54 m lång har snotts två var runt livet/midjan. Det sägs att de förnämsta snörkjolarna var klädda runt snodden med bronsrör, som givetvis klirrade härligt när man rörde sig. Typen av kjol är känd från små knäböjande figurer, med halsringar och bälte.

Kjolen bars på höfterna och lämnade magen bar. Andra gravar både på Själland och Jylland visar upp samma snörkjol.

Kanske var Egtved pigen en danserska?

Klädedräkten har diskuteras som varandes en kjol som bara gifta kvinnor bar. Före giftermålet trodde man förr att man hade den långa kjolen, för att skyla kvinnan.

Numera vet man att det inte fanns någon mode skillnad mellan lång eller kort kjol då modet fortsatte under hela bronsåldern. Vidare att kvinnorna från Skydrup och Egtved båda var runt 16-18 år men har haft olika mode - samt att kvinnan först blivit könsmogen runt 20 års åldern.

Förutom dessa fantastiska kläder, tror man att man även såg resterna av tunna hosor/benklädnader vid öppnandet av kistan. Dessa försvann tyvärr omgående. De har gått ända ner till fötterna. Utanpå har skorna bestått av enkla fotbeklädnader av sönderklippt återanvänt tyg som svepts runt fötterna utan sömmar.

Förutom detta fann man två barkspänner, tillverkade i lind- eller björkbark och sammansydda av lindbast eller bast från ett lövträd. I en av dem fanns resterna av en dryck, en blandning mellan öl och mjöd och sötat med honung. Den var gjord av lingon eller tranbär, pors, samt vad man nu vet inte mindre än ytterligare 55 olika plantor. Här fanns nämligen även mjödört, vitklöver, lind (troligen från honungen), ramslök och vete.

Bland hennes personliga ägodelar och gravgåvor fanns även en benkam, en öronring i brons, bronsarmring och bältesplatta i brons, samt en bronsyl, som kan ha använts vid hantverk som trä-, bark- eller benhantverk.

Barnet som fanns har även belyst ur olika vinklar. Är det hennes, nej sannolikt inte trots att de senaste dateringarna om barnets ålder är hela 2-3 år yngre än de tidigare. Barnet var ca 5-6 år gammal. Det går heller inte att säga om det är en flicka eller pojke.

De flesta arkeologer tror att barnet är offrat och bränt vid Egtvedpigens begravning. Detta är inte ovanligt från denna tid med liknande offer. Nämnas skall att inte alla benen från barnet var med vid offret, samt att benen låg på en klump av vit ull som sedan lindats in i ett tygstycke.

Ravne Enge

Förutom kustleder för båttrafik ökade även intresset att landvägen nå platser torrskodd. En stor insats gjordes under 900-talets slut då man byggde en rad broar.

En av de mest imponerande är bron över Ravning Enge i Vejle ådal 10 km söder om Jelling. Årsringsdateringar berättar att virket höggs och bron troligen byggdes 978-980 e Kr. Vilket gör bron samtida med ringborgarna. Ravning Enge bro är över 700 m lång (760m) och med en körbana av hela 5,5 m bred och med en bärighet av hela 5,0 ton. Hela 1700 ekstockar har man räknat fram stödde bron. Vilket innebär en avverkning av över 300 ha. Var stolpe var 3,5 m lång och bestod av kraftigt huggna fyrkantiga ekstockar. Dessa var ställda på högkant i mossen och bar en vägbana av plankor. Bron utgör även en del av härvägen som sträcker sig mellan Vigborg i norr till Haithaby - Hedeby i söder. Den sägs ha varit i bruk i hösts 5 år

Vanligast var dock att man byggde vägbankar av jord och sten för att underlätta passagen över våtmarker. I undantagsfall byggdes broar säger Clarke - Ambrosiani.

Ovanligt är inte heller att vägar markerades med runstenar längs hålvägar eller över vattenleder. Hålvägssystem finns även längs härvägen.

Lanskapet har spelat en stor roll i alla tider. Vägar och förbindelser har varit viktiga. Om man inte kunnat ta sig fram via vattenlederna, har man istället dragit vägar/ läs stigar ofta nära vattendrag som bäckar åar och älvar, tvärs över landskapet.

Att vadställen varit väl valda förstår man. Området kring vattendraget måste ha en naturlig topografi, det kan inte vara för högt för då blir det svårigheter att ta sig upp för strandbacken speciellt vid dåligt väder.

Även vadstället i vattendraget är noggrant valt - en fast sjöbotten med sand, som krävs för att man inte skall sjunka ner vid överfarten, beroende på hur tung last man hade.

Sådana här naturliga övergångar såkallade vadställen växer inte på träd. Samma plats har därför oftast använts genom århundraderna och årtusendena.

Ett behov av att färdas på en bra väg så säkert som möjligt även vid högt vattenstånd och kraftiga strömmar i ådalen.

Man säger att det därför inte är omöjligt att härvägen kan stamma från stenålder. Ett exempel är Arnitlund, här under en bronsåldershög finns det hjulspår, vilka säger man utgör Danmarks äldsta bevis på körande färdmedel. Ett annat exempel är Mesopotamien där både vägar och vagnar är kända redan 3000 f Kr. Ord som hjul, axel, nav fanns redan då, dock inte ordet eker. Redan under Hallstadtskulturen (döpt efter fyndplatsen vid Salzkammergut i Österrike. Här grävde man fram ca 1000 gravar i mitten på 1800-talet de äldsta från yngre bronsålder) begravdes stora kända personer i vagnar. Våra äldsta bilder av vagnar kommer från äldre bronsålder – här hällristningar men även som offerfynd.

En mytomspunnen plats, här finns idag två runstenar, två stora gravhögar, nord- och sydhögen – mitt emellan dessa en kyrka. Här finns även resterna av en skeppsättning som efter undersökningarna visar sig sträcka sig från ena kanten av nordhögen rakt igenom kyrkogården och under sydhögen. Den totala längden har uppmätts till hela 170 m och gör den till inte bara Nordens utan hela världens största skeppsättning.

Börjar vi med det äldsta monumentet har vi nordhögen som uppfördes under bronsåldern över en gravkammare i ekträ. Högen mäter idag 62 m i d, med en höjd av hela 8 meter. Den återanvänds under yngre järnålder då man i stort sett tar bort den äldre bronsåldershögen och i dess mitt bygger en gravkammare 6,77 m lång, 2,6 m bred och 1,46 m hög, gjord som en stavbyggnad med väggar av breda ekstolpar ställda tätt tillsammans. Taket var gjord av ytterligare 24 ekstammar lagda på tvärsen över kammaren. Nya dendroprover från kammaren visar att trät fälldes mellan oktober år 958 till april 959 e Kr.

Det sägs att här mitt i nordhögens topp fanns en vattenkälla som ortsborna gick till dagligen under 1590-talet. 1820 hade källan torkat ut och man grävde djupare för att finna nytt vatten. Det var då man träffade på ekbjälkar och kunde se in i en kammare nedrasad med jord. Det visade sig att man inte var först med att tränga in i gravkammaren. Man hittade inga rester efter den gravsatte och gravgodset låg utspritt inne i kammaren. Bland de kvarvarande föremålen fanns en otroligt fin sliverbägare, numera kalla Jelling bägaren, 4,3 cm hög och utsmyckat med djurornematik i Jellingstil -

en stilart som uppstod strax före år 900. Bägaren är inlagd med niello med förgyllda detaljer och förgylld inuti. Ifrån nordhögens kammare finns även en 15 cm vacker träfigur i ekträ – här en man i vacker kjortel som varit målad blå och hans hår och ornament rödmålade.

Högen undersöktes första gången 1702, sen 1820, vidare 1941-1942 då National-museet grävde i båda högarna.

Är den största gravhögen med en diameter på 70 m och en höjd av 10 m. Det är inte omöjligt att sydhögen byggts samtidigt med nordhögen, men snarare tror man att den påbörjats senare. Dendrokronologiskt daterat trä från högen visar att den påbörjats omkring 965 e Kr. Hela högen låg på ett omfattande antal resta bautastenar – vilka är resterna av världens största skeppssättning. (Se bilaga 16.)

På toppen av sydhögen fann man rester av stolpar till en mindre byggnad som även den har dendrodaterats och hamnar i tidig medeltid omkring 1150-talet.

Högen undersöktes 1941-42 samt 1965 då man ville veta mer om bautastenarna, sista undersökningen lär ha skett 1992. Sydhögen tros ha varit drottning Tyhyra´s ursprungliga gravhög. Men man har aldrig hittat någon grav i denna hög.

Redan omkring 965 anser man att den första träkyrkan uppfördes mellan högarna, eller som det står omedelbart söder om nordhögen. Denna kyrka har visat sig vara den största, den har varit minst 30 meter lång och 14 meter bred. Man tror att den byggdes som ett mausoleum. För medan kyrkan byggdes gjorde man i golvet i närheten av koret en gravkammare som var 3,3 m lång och 2 m bred, samt ca 1 m hög, helt byggd i trä. Begravd var en man runt 173 cm lång med otroliga gravgåvor i form av remsändesbelsag och sölja i silver, smyckade men djurhuvuden i Jellingestil. Vidare minst 400 guldtrådar som varit invävda i ett tyg. Man tror numer att graven tillhör Gorm den Gamle. Vilken ursprungligen varit höglagd i nordhögen men att sonen Harald Blåtand grävde upp och förde över fadern från sin "hedniska" begravning till den kristna kyrkan i Jelling. (Även ett kvinnoskelett sägs ha påträffats i korets gravkammare.)

Denna äldsta kyrka brann ner, men följdes snabbt av ytterligare två i trä – dessa något mindre byggnader – brann även de ner, innan nuvarande romanska stenkyrka uppfördes omkring år 1100. ( Se bilaga 17.)

Runstenarna

Hittar ni strax intill vapenhuset söder om nuvarande kyrkan. Den lilla runstenen – eller Kung Gorms sten över hustrun drottning Thyra, har 3 lodräta band å ena sidan och 1 lodrätt band å den andra. Texten lär lyda "Gorm konge gjorde dessa kullor efter Thyra sin kone, Danmarks pryd". ( Se bilaga 18.)

Här enligt texterna påstår man att "det faktiskt är första gången som man finner ordet "Danmark" nedpräntat". Detta stämmer faktiskt inte, för i en berättelse nedtecknad i England av kung Alfred, berättas som många av Er redan vet, om Ottars resa mellan bl a Sciringesheal / Skiringhel nu Kaupang i sydligaste Norge och ner till Haithabu/Hedeby. Under resans gång beskriver Ottar vilka länder han har på babord respektive styrbords sida om båten. Vid hela 2 tillfällen nämner han just Danmark / Denemearc, bland annat i referens till nuvarande Bohuslän. Denne beskrivning nedtecknades redan under mitten av 800-talet e Kr.

Runsten nummer två reser troligen samtidigt som kyrkan byggs av Harald. Den är yngst och den största av de två runstenarna. Den som idag kallas Danmarks dopattest. Han reser den över sina två föräldrar och texten lär lyda "Harald konge böd göra dessa kumlr, efter Gorm sin fader och Thyra sin moder. Den Harald som vann sig hela Danmark auk Norige og gjorde danerna kristna".

Ytterligare en runsten påträffades 1964 i kyrkans dike, med inskriften "Bise (eller Basse)

gjorde detta minde….. la…".

Vid Haralds "regeringstid" hörde även Skåne och Halland till Danmark. Däremot var Bornholm självstyre. Söderut gick danernas gräns vid floden Ejder, en gräns som i huvudsak gällde fram till 1864. Danska riket under Knut den stores tid , här i början av tusentalet och fram till 1035, var omfattande. Inräknades gjord även England, Norge, Vikin ( Boshuslän), Halland och Blekinge.

Jelling anses vara vår motsvarighet till Uppsala högar?

Fyn

Danmarks näst största ö belägen mellan Själland i öst och Jyllands halvö i väst. Här i norr, strax utanför Odense, finns den berömda offer mossen Vimose. Även här har man funnit ringbrynjedelar, men det mest fantastiska med detta fynd är att ringbrynjan för första gången är hel. Här gjord av mer än 20.000 ringar och den mest välbevarade i hela Danmark. Var ring har stuckits genom fyra andra ringar och därefter nitade eller lödde man samman allt. Redan 1512 hittar man järnföremål i Vimose. Dessa smids om och används bl a till beslag till den närliggande Naesbyhov kyrkans dörr.

Från början visste man inte att fynden var från ett och samma offer. Det är först 1940 som bland annat Johannes Brónsted inser att de offrats under olika perioder.

Ytterligare ett berömt fynd finns från Vimose – här en kam med Danmarks och hela Nordeuropas äldsta runinskrift daterad till runt 150 e kr,

Gudme

Namnet härstammar från Gudhem-Gudheim-Gudehjem = gudarnas hem och dess äldsta historia är från 200 talet e Kr. Från början beläget vid Gudme sjö, men växter så att det även utvidgas enormt åt öster och kommer att täcka 500.000m2.

På ett boplatsavsnitt fanns inte mindre än 8 hus – eller stophål av ett hus 37 m långt och 6,5m brett som byggts om 8 gånger mellan åren 200 – 600 e Kr. På tomten fanns även ett mindre hus 14 m lång och ca 5 m brett, vilken tros ha tjänat som smedja. Här finns alltså en större mängd långhus samlade, bildandes en bystruktur. Där var gård omgärdas av ett inhägnat tun på ca 4000 m2. På tunet (gårdsplanen) har det funnits ett långhus (där vissa av dem t o m har djurbåsen bevarade) och ett eller flera mindre hus. Totalt anser vissa forskare att Gudme bestått av inte mindre än 50 gårdar av detta slaget. Andra källor menar att det totalt inte fanns mer än 20. Hur eller hur har här funnits en tätbebyggelse av enorm storlek och utbredning. Allt undersöktes mellan 1980 – 1993.

Gudme lever vidare in i 400-talet, här med fynd av omkring 2000 solid guldmynt. Vid 500-talets början smälts romerska guldmynt ner och görs om till smycken som amuletter. Samtidigt är platsen känd som Danmarks rikaste fyndplats av guld. Här finns ca ¼ av allt danskt guld, inte mindre än 9kg är funnet kring Gudme av idag. Man räknar med att platsen fram till 550 e Kr är en sakral plats styrd av en hövding och en helgedom vida känd längs hela Östersjökusten – en plats där man troligen dyrkat Oden. Detta ger platsen en särprägel av stor betydelse.

Från 600-700 e Kr avtar Gudme´s inflytelse, främst talar fynden som är inte lika rika. Platsen överlever dock in i vikingatiden med rika silver skatter.

Móllegården

Móllegårsmarken vid Langå är belägen mellan Gudme och Lundeborg och anser vara begravningsplats för de båda orterna.

Idag är Móllegården det största kända gravområdet i Danmarks historia. Marken ägdes från början av Fredrik Sehested på Broholm, som vid sin död 1882 hade hunnit undersöka hela 386 gravar. Efter sin död låg de arkeologiska grävningar nere fram till 1959. Då Fyns Stiftsmuseum under ledning av inspektör Erling Albrectsen fortsatte undersökningarna fram till 1966. Sammanlagt grävde han ut hela 1637 gravar.

I slutet på 60-talet hade man registrerat totalt 2023 gravar- daterade från runt 100 f Kr – 400 e Kr. Med dess romerska importföremål är Móllegårdsmarkens gravar de rikaste i hela Skandinavien. Några av dem är helt otroliga och kallas rätt och slätt furstegravar. Här finns vapen, brons och järndelar till en fyrhjulig praktvagn och guldringar m m.

På 1970-talet via extensivt jordbruk plöjs ytterligare gravar fram och 1993 kunde man konstatera totalt 2252 gravar. Dessa fördelar sig i två tidspann.

300 gravar mellan åren 100f kr - 0 – 175/200 e Kr

resterande gravar mellan åren 175/200 - 400/425 e Kr.

Redan tidigt såg man sammanhanget mellan Gudme och Lundeborg med Möllegården mittemellan och forstatt undersökningar 1986 – 1988 – 1990 1994 har fyllt på resultaten. Totalt pratar vi om 100 års forskning på platsen. ( Se bilaga 19.)

Broholm

Mest känd här är en guldskatt av 54 föremål vägandes 4,6 kg som gårdens ägare Fredrik Sehested fann den 18 april 1883. Men redan 1855 hade han funnit forntida eldstäder på markerna. Tyvärr fick hans arkeologi intresse komma in andra hand en tid framöver och först 1870 kunde han på heltid satsa på sin hobby. Detta ledde till att han redan 1876 hade inte mindre än 72000 fynd från sten-, brons- och järnåldern. Samtidigt byggde han på sin gårdsmark en mindre museumsbyggnad vilken öppnades 1878. Samtidigt publicerade han ett imponerande verk om traktens tidiga förhistoria.

Vid nya undersökningar av guldfyndplatsen 1983 och 1991 fann man ytterligare 77 föremål. Skattens totala vikt är nu 4,6 kg. Numera Danmarks näst största guldskatt efter de nedsmälta hornen från Gallehus.

Lundeborg

På samma gång som Gudme tar plats som känd by, ställs en sommarboplats iordning vid Stora Bält. Här har stora klinkbyggda roddbåtar laggts upp i

Beläget vid Tange å´s utlopp i Stora bält, öster om Gudme och Móllegården. Här vid strandkanten mellan nuvarande byn Lundeborg och Hesselager Fredskov finns nästan 1 m tjocka och 900 m långa kulturlager. Här har varit rester av små enkla hus och tält som visar på ett intensivt användande av marken under 300 år / helt säsong baserat.

Vid den då 30 m breda strandvallen har hantverkare arbetat. Bl a eldstäder visar på guldhantverk. Men här finns även rester av gamla kasserade klinknaglar, nitplattor och spikar, som pekar på att man haft ett varv. Här har man reparerat båtar av typen Nydam. Vi såg Nydam i Schloss Gottorf, daterat till 300-talets mitt/slut, med en längd av hela 27 m. Det är denna typ av båt man tror har lagt till vid Lundeborg, vilken har krävt eller behövt goda hamnförhållanden. Ute i vattnet har man även funnit samtida stensamlingar-/stensträngar. ( Se bilaga 19.)

Idag är Lundeborg indelat i en sydlig och en nordlig boplats. Där den sydliga finns kvar fram till 500-talet, den nordliga fortsätter dock att leva vidare fram till 700 e Kr. Men generellt säger man att allt slutar vid Lundeborg kring 550 e Kr. Men redan1833 plöjdes det första guldet upp på markerna mer mot Lundeborg, här ca 4 kg.

Via duktiga amatörer spårades 1982 ytterligare en guldskatt med brakteatrar, varav ett av guldbläcken fortfarande satt kvar i ett stolphål.

Danesten

Danmarks största lösa block från istiden – framgrävd 1840. För man ville försäkra sig om att det var en sten och inte fast berg. Läs var den och hela 46 m i d samt sägs väga ca 1000 ton!

Trelleborgen

En av Danmarks ursprungligen 5 ringborgar, alla av samma typ. Fyra av dessa återfinns än idag inom danskt område. Från norr och nordligaste Jylland har vi Aggersborg norr om Limfjorden, sen kommer Fyrkat vid Hobro strax norr om Randers. Nästa återfinns på Fyn och heter Nonnebacken och på Själland ligger så den vi kommer att besöka Trelleborg. Sent om sider upptäckte även danskarna att svenska Trelleborg även den hade just en "Trelle - borg" , vi som dom är ju mycket medvetna om hur länge Skåne egentligen har tillhört Danmark och inte Sverige.

Samtliga tror man har tillkommit omkring år 980 e Kr och på ingen av dem har man funnit reparationarbeten så de har bara stått ett kort tag.

Trelleborg är en ringborg från vikingatidens slutskede och gjord helt av jordvallar och vallgravar. Den täcker en yta av ca 7 ha, där vallen mäter 137 m i ytterdiameter, med en bredd på 17 m och en höjd på hela 6 m.

Flera cirkelrunda snarlika borgar finns längs Hollands och Belgiens kuster. Trots detta tycks borgtypen vara av nordiskt ursprung.

Man tror att byggherren är kungen – här Harald Blåtand. Som bevis har man numer dentrokronologiska dateringar från bl a Trelleborgen, där virket fälldes mellan september 980 till maj 981 Anledningen sägs vara att Harald sannolikt har haft problem att politiskt hävda sin mak och att Danmark har haft inre motsättningar. Ni känner säkert igen diskussionerna, ett sätt att manifestera sig, trycka på och utåt visa att man fortfarande har kontroll och makt över landet.

Från början trodde man att ringborgarna byggdes under Sven Tveskäggs ledning, som träningsläger för militära syften. Tanken trodde man var att här utbilda krigare från syd Norge, väst Sverige, Skåne och Danmark, för att användas av Sven Tveskägg och senare Knut den stores ledning, i deras försök att återta den Brittiska övärlden.

Att man kanske har använt dem i för detta syfte i slutet utav ringborgarnas tid är möjligt. Vi vet bland annat från Fyrkat att här restes en runsten över den fallne krigaren Karl som var i ledung för att träna. En mycket snarlik runsten och med största sannolikhet rest även denna över samme Karl av hans bolagsman, har hittats i Ås kyrka vid Dätterns strand i Västergötland. (Några av Er har varit med mig och besett denna runsten.) Så nu vet vi var Karl hörde hemma, samt var han stupade och att det var under ett träningsläger.

För att bygga Trelleborgen har det enligt beräkningar gått åt ca 8000 större ekträd, vilka man tror täckt utsidan av vallen. Borgen som är helt cirkelrund har delats i 4 lika stora "tårtbitar" / kvarter och med militäriskt romersk strategi. Här finns 4 ingångar ett i vardera väderstrecket, samtliga har troligen haft var sitt vakttorn.

Ingångarna har varit träbeklädda med stenfyllning mellan träväggarna. Trelleborgen undersöktes arkeologiskt mellan 1934 - 1942 och var då den första borg av detta slag som man grävde. Man hittade då inne i var och ett av de 4 kvarteren, 4 hus byggda i en kvadrat, 4 hus 4 kvadrater = 16 hus totalt. Vardera husen mätte inte mindre än 30 m och var 8 m breda. Samtliga hus hade utsvängda långväggar och då de först hittades här kallas därför typen för trelleborgshus.

Även utanför borgen finns byggnader, här ligger resterna av ytterligare 15 husgrunder ett extra försvar av vattenfyllda vallgravar och ett samtida gravfält.

Trelleborgen är näst störst i omkrets med sina 137 m i d. Störst är Aggersborg med hela 240 m i diameter. Dessa båda följs av Nonnebakken och Fyrkat båda på 120m. Trelleborgen i Skåne upptäcktes så sent som på slutet av 1980-talet. Bevarat var knappt ¼ del av ringborgen och denna bit finns idag återuppbyggd (gjordes mellan 1994-95), enligt de arkeologiska uppmätningarna. Den har mätt hela 140 m i diameter och varit den näst största kända ringborgen. Genom fynd kunde man bl a datera borgen till runt sen vikingatid (900-tal). Teorin är att de använts under mycket kort tid och runt 50 år senare har förlorat sin status och helt enkelt fått förfalla under 1000-talets början – mitt.

Nej, idag anser forskningen att de är kungliga fortifikationer förlagda till olika kungaregioner för att underlätta administrationen i landet. Ta till exempel Aggersborg på nordligaste Jylland, nästan dubbel så stor som någon av de andra ringborgarna. Här tror man att tillkomsten beror på önskemål att kontrollera Norge!

Vidare kan inte husen ha varit tänkta för vinterboende, då bara ett fåtal av dem har eldstäder. Därför faller teorin om garnison, flera hus har också spår av hantverk som silver- och guldsmide. Man tror däremot att några kan ha använts i syftet att mobilisera folk, för att kunna försvara sig mot bl a Saxarna och Tyskland.

Att bese finns ett fint museum med utställning rörande själva borgbygget, dess militära tid, men även gravarnas innehåll. Här finns även ett återskapat Trelleborgshus, man har dock konstaterat att det dock är lite felaktig konstruerat.